Sover dåligt om nätterna. Det är så varmt. Det är svårt att lufta ut. Mina fötter händer brinner av värmen. Får kyla dem med iskallt vatten ofta. Har inte haft det på flera år så här illa. Allt detta ökar min panikångest ångestattacker enormt mycket. Har gjort mycket yoga denna veckan. Ska be Gudinnan om styrka och ork att fortsätta med yogan, mindfullness, dbt. En sak som är väldigt jobbigt när man är deprimerad har mycket ångest panikattacker är att komma igång göra saker och sedan fortsätta göra det. Gudinnan vägleder och hjälper oss. Ger oss styrka och kraft om man ber om det.Men man måste göra arbetet själv- yoga, dbt, terapy , ta mediciner eller annat som behövs för tillfrisknande. Detta har varit något jag har haft svårt att acceptera. Mediterar varje dag kommunicerar med Gudinnorna. Har mycket ångestfyllda tankar känslor som kommer upp till ytan. Och det är ju bra. Men det känns fruktansvärt jobbigt för mig. Känner mig rasande, enormt frustrerad som snabbt går över till värsta ångest attackerna, panikångest. Jag skäms så mycket för det, för det jag känner, tänker. Ber mycket om ursäkt när jag mediterar kommunicerar med Gudinnorna. Tenderar att göra det när jag inte är på topp, när jag inte kan prestera på bästa sätt. Kan köpa det jag skulle vilja för att hedra Dem.
Är det nya Gudar/Gudinnor med ber jag mer om ursäkt när jag mår skit. Inte har råd mm. Därför att jag inte utgår från att någon ska förstå mig om de inte känner mig väl inte ens då är det säkert. Jag tog det för givet innan. Men jag upplevde att vissa inte gjorde det. De ansåg att offer, ljus, saker till dem var viktigare än allt annat. Jag fick reda på flera år sedan att det inte var äkta, det var bara en illusion men då var ju redan skadan skedd. Samma är det med kanaliseringen jag fick som skulle vara av Cernunnus genom en främmande kille på nätet. Kanaliseringen sa att mitt liv skulle vara evig ångest, panikångest. Oavsett vad jag gjorde skulle jag bara pinas. Inget ljus, inget hopp någonsin... Jag tog allt till mig kände att det är så mitt liv är och kommer att förbli. Fick reda på flera år senare att det inte var äkta. Men jag är redan skadad. Plågad av det kunde inte låta bli att tänka på det varje dag. Det är väl 3 år sedan jag fick det. Visst blev jag lättad av att höra det inte var äkta men har någonstans svårt att tro på det. För det hade inte förvånat mig om jag är dömd till ett sånt liv i evig misär ett helvete. Att någon Gud skulle göra så mot mig.
Men jag antar att det är såna mörka tankar känslor som måste upp till ytan för att försvinna. Jag är för lättpåverkad. Fastnar snabbt i det negativa. Speciellt när jag känner mig otillräcklig, inte kan ge det jag skulle vilja ge. Trots jag mår så skit känner mig ångerfull är det en röst i mig som ger blanka fan I allt. Som tycker att jag duger, som anser att det jag gör, ger är tillräckligt. Det är en oförskämd del av mig. När den väsnas ber jag ännu mer om ursäkt. Jag antar denna mer aggressiva snarstuckna självbelåtna del är detet egot i mig. Kan visst hålla med denna men är mer dämpad undergiven ödmjuk t.o.m krypande medans egot hellre skulle dö än att förnedra sig så. Vad knäppt att skriva så här. Men jag vet att jag inte ska lyssna på detet egot. Men det är svårt att se till sig sina behov annars. För utan egot kan vem som helst utnyttja mig, göra mig illa. Egot är väl min självbevarelse drift. Nu för tiden träffar jag sällan Cernunnus, träffar inte gudar kommunicerar inte med de som kan tycka illa om mig, säga taskiga saker. För även det må vara sanningen så om det inte hjälper mig vidare är jag inte betjänt av att få höra om att livs elände och misär ska vara för evigt. Någonstans tycker jag väl att det är gudens skyldighet att se till så att man hör rätt, och om det blivit missförstånd reda ut dem. Men det är ju bara önsketänkande. Jag hatar att ha dessa bekymmer. Dessa knäppa tankar känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar