Mer om kanalisering, ångest

Som ni märkte i förra inlägget så är det mycket ångest panikattacker jag och just angående vad man kan få höra av gudar, guider. Det jag har hört innan, självklart har det inte alltid varit hemskt, men det är tyvärr det hemska man minns, det hemska man fokuserar på. Det blir bra att meditera med min kompis, eventuellt kanalisera. Visst har mycket kommit upp till ytan nu, visst mår jag väldigt dåligt men samtidigt så är det ju annars kvar i mitt undermedvetna. Och det behövs komma upp i ljuset för att försvinna. Det som har sagts, gjorts kan ej göras ogjort. Men man se det på annat sätt. Och de gudar jag följer tillber nu har inte varit de som har sagt det värsta sakerna. Nog för att Morrigan kan vara hård har hon varit noga med att få mig att förstå att ingen straffar mig, ingen är ute efter mig, att hon älskar mig, vill att jag ska göra det som behövs för att bli frisk, må bättre och att jag förtjänar lycka. Sen ställer man ju svåra frågor ibland då kan man få smärtsamma svar. Sen har jag mycket större förtroende för Gudinnor än för gudar. Allt som är kvar i det undermedvetna, all ångest, hysteri, allt som är jobbigt är ju det som orsakar ångesten panikattackerna som gör mitt liv till ett helvete.

Men genom att meditera med min kompis så lär vi båda utvecklas jag möts av det jag uppfattar orsakar ångest, panikattacker, min rädsla för vad jag ska få höra, varför mitt liv inte blir bättre. Det är fullt möjligt att detta ligger i vägen för mig att bli frisk må bättre. Jag vet att det är något som gör det jobbigare att kanalisera Gudinnan, svårare att leva. Då det blir som en besatthet och jag blir destruktiv. Och ja jag kan ju inte förneka att jag alltid velat höra gudarna, guiderna dock efter att ha blivit illa bränd-fått höra hemska saker är jag mindre intresserad. Dvs är mer ängslig ångestfylld över det, har panikångest över det precis som över andra områden i livet. Men med att göra mer yoga, måla och möta det som triggar en blir det bättre dock upplevs det som ren tortyr före. Sen får man aldrig glömma att allt man hör färgas av personen det kommer ifrån. Och man ska inte ta allt ordagrant. Gudinnan vill ju ha mig som medium, kan ju nog tänka att det finns andra som är friskare som är bättre lämpade men det är ju inget jag avgör. Vem vet kanske någon blir hjälpt av mina inlägg, det hon kommer att säga igenom mig en dag.

Vad tycker jag om att vara kanal, medium. Det kan vara olika vad jag anser om det. Generellt sätt så länge det inte påverkar mig, mitt liv negativt så är det helt okej. Dock har jag en del ångest, panikattacker som är konstanta som måste jobbas igenom. Som att inte låta ångesten, panikattackerna styra mig, styra mitt liv. Det är ju det jag kämpar med nu som att göra yoga, gå  ut i naturen trots att ångesten är så stark, paranoian kryper i mig. panikångesten får mig att nästan svimma. Som att måla, teckna trots att jag inte är så duktig, trots att jag misslyckats så många gånger. Meditera, göra ritualer trots att jag riskerar höra saker, ångesten panikattackerna kan ta över. Helt enkelt fortsätta leva, göra det som man mår bra av, trots att när man gör det inte känns så bra. Fortsätta göra magi trots att det inte löser allt, utan är mer en hjälp på vägen, något kul att göra. Mår ju bättre av att göra det än att inte göra det.

Ångest, paranoja över kanalisering

Jag har så mycket ångest, så mycket panikattacker. Är så känslig för kritik, klander. Panikångesten är så stark. Innan när jag höll på med kanalisering är det vissa guider och gudar som har varit hårda mot mig. De kan ha sagt det de sa i bästa välmening, men det gör inte mitt lidande bättre. Att få veta att man förtjänar allt jag har fått uppleva, all mobbing, misshandel mm. Att det var mitt karma läxa. Det har gjort mig knäckt även om det är över 10 år sedan jag hörde det så är det fortfarande hemskt. För det ger mig en känsla, en fruktansvärd känsla av att jag inte förtjänar lycka, glädje. Att om jag uppnår något, är lycklig tas det ifrån mig och det får mig att inte vilja kämpa över huvud taget. Är jag så hemsk att jag bara förtjänar lida, plågas låt mig få dö då. Fast det hade väl varit barmhärtigt. Detta att få höra att man förtjänar lida, måste leva igenom lidandet är så hemskt. Det ger mig en känsla av att alla gudar, guider hatar mig, ser mig som något så uselt så värdelöst att det inte förtjänar någon lycka alls, inte förtjänar må bra alls. Det värsta är ju också att det inte finns någon väg ut, det kvittar hur mycket offer man ger, hur mycket böner man ber, hur mycket man tigger om nåd så förändras inget. Lidandet minskas inte, livet blir inte bättre. Karma läxorna försvinner inte.

Okej fine, jag kan ha varit en riktigt ond häxa i tidigare i ett tidigare liv-har haft tidigare livs minnen från det. Men det finns folk som är mycket värre än mig som har gjort mycket mer skada än vad jag kan ha gjort som ond häxa för 400 år sedan. Men det verkar som om det är okej att göra mig illa, plåga mig men jag har inte rätt att försvara mig. Jag kan stå för att gick för långt som ond häxa, annars hade jag väl inte blivit ond. Om det är sant eller inte vet jag inte. Oavsett vad så finns det mycket värre människor än mig både som lever nu och som har levt tidigare. Ta bara alla mördare, våldtäktsmän, pedofiler, djurplågare, tjuvskyttar, skogsskövlare för att nämna några. Men de får inget karma straff, karma läxor. Men jag hoppas att jag har fel. Har även haft en tidigare livs minnen där jag var prästinna för Gudinnan det var fint. I det liv som var innan detta var inlagd på mentalsjukhus blev gruppvåldtagen. Har andra tidigare livs minnen som jag har fått. Dock stärker det känsla av att jag inte tillåts lycka glädje. Jag är bara till för att lida. Jag är så paranoid emellanåt att det lilla jag har ska tas ifrån mig, att gudarna, guiderna är ute efter att knäcka mig, krossa mig igen. Jag är ganska säker på att om jag haft förhållande med någon att jag blivit misshandlad till döds. När hemska saker hänt mig har jag ibland tänkt undrat om guiderna, gudarna är nöjda. Om karma läxorna är över. Om jag har lidit tillräckligt. men sådan hemsk attityd jag har gör det bara värre för mig. Jag är hemsk, jag ifrågasätter. Protesterar, tjafsar vilket knappast gör det bättre utan bara värre. Jag är så ångestfylld över vad jag ska få höra av gudarna, så ångestfylld,  rent utsagt panikslagen, paranoid över vad de ska göra med mig. Att lyda har inte gjort det bättre heller. Jag är helt patetisk, jag önskar verkligen jag kunde bara vifta bort det om jag hör hemska saker som för 2½ år sedan när jag fick en kanalisering av en kille som kanaliserade Cernunnus. Det stod där om min ångest, panikattacker och att det skulle förbli så länge jag levde, jag skulle fråga gudarna be om nåd utan att få det. gissa om jag var knäckt efter det. Än idag är jag det. Jag är så rädd så ängslig, så panikslagen, rädd för att det är så, att det aldrig blir bättre. Jag har ifrågasatt både Cernunnus och killen som kanaliserade men ingen av dem verkar se det hemska förstå hur hemskt det är för mig.

Men det lär väl pågå hela livet och de nästföljande liven. En anledning till att jag inte tagit mitt liv är just att jag är rädd att jag kommer tvingas genomlida samma helvete som i detta liv. Det vill jag inte. Jag bara önskar och hoppas att det blir bättre för mig.

Meditation och annat

Saker är på gång, har varit på en intervju idag som bagare har en intervju imorgon som personlig assistent. Nästa vecka var det intervju på gruppboende LSS. Jag är inte frisk nog att hoppa så det är ingen större sorg om jag inte får jobben.. Det är mer att det känns som om det är mycket i görningen. Jag längtar ut i naturen var Alnarp och vandrade i veckan, det var ljuvligt, målade lite där med.  Jag ska försöka komma ut dit 2 dar i veckan. Att vara ute i naturen gör att jag har lättare att leva helt enkelt. Det är lättare att existera känner mig inte lika antisocial, hatar inte stan lika mycket. Jag bara menar det är bara avgaser , oväsen, buller betonghus, folk i stan. Nej jag behöver naturen vara där ute se blommor träd. Höra fåglarna inte bli störd av andra, bilar mm. Jag inser att jag säkert låter hemsk i era ögon, jag hatar inte andra människor även om det verkar. Det är bara det att min ångest, panikattacker triggas väldigt lätt och jag behöver läkas. Det gör jag bäst ensam ute i naturen där det är fridfullt så jag undviker gå där när det är mycket folk. Men visst är jag ute även då det ger mig bara inte så mycket. I Malmös parker kommer det ofta tiggare eller Jehovas vittnen båda sorter extremt irriterande. Sen är det väl det att det känns meningslöst att vara i stan.

Härom dagen träffade jag en gammal kompis vi har inte umgåtts på 10-11 år ungefär. Vi mediterade och pratade. Det kändes väldigt bra. Massa tankar och känslor om det förflutna, det känns distraherande. Men det lugnar ner sig. Det kommer att vara olika guider vi kallar på mediterar med. Det är så många år sedan, det är lugnt. Som sagt det får ju vara lika min kompis som är kristen lär få höra på min Gudinna när jag kanaliserar henne.  Kan hända det blir andra med gudinnor med. Jag kan inte neka att det triggar ångesten och att jag inte kan låta bli på det förflutna, vad som kommer att ske vad jag ska få höra. Det blir kul att umgås med henne snacka, meditera tillsammans. Jag har saknat henne genom åren. Blir det kanalisering så blir det. Jag är medveten om att jag väldigt pushy innan. Ville att vi skulle kanalisera hela tiden, jag var som besatt. Det är jag inte mer, sen får man inte glömma att man inte ska ta allt ordagrant, inte ta allt så allvarligt. Främst ska vi träffas och ha kul. Har plockat i hop mina meditations och kanaliseringsstenar. De som är bra för kontakt. Ska eventuellt göra ett speciellt halsband för detta. Jag har tänkt på detta förr, hoppats på att de skulle ske även våndats inför det. Det kommer att vara läkande för mig att återuppleva det, se höra igen med nya friska ögon.

Mediterade igår kväll. Kommunicerade med Morrigan ville veta lite om vad hon anser om änglaritualen, kanaliseringen. Hörde inte så mycket mer än att jag inte skulle vara så orolig. Hon vill att jag ska göra detta. Det blir ju bra att komma igång göra kanalisering mer regelbundet. Hade hoppats må bättre, men inser att jag hade mått bättre om jag verkligen gjorde yoga 2 timmar varje dag, var ute i naturen ett par gånger i veckan. Det som är bra med detta är ju också att jag grundar mig mer, måste komma ihåg att göra det mer och göra yoga varje dag. Vaknade av panikångest som vanligt men den var dämpad typ som om hon tagit udden av det så jag gjorde morgon ritualen med bön meditation som jag brukar gjorde sedan yoga. Vem vet detta kan ju vara början på att må bättre. Jag har ju mediciner och kundalini yoga för psykiska besvär, sjukdom är medicin med. Jag vill verkligen må bättre, få bort panikångest, ångest depression i den mån det går. Den är ju kronisk men borde bli bättre, man kan må mycket bättre, måste bara orka bry mig, orka anstränga mig.

Gudar, änglar

Som jag har nämnt i tidigare inlägg angående manliga gudar och har jag tänkt ta upp det i separat inlägg. Det ska jag göra här. Det må vara underligt och annorlunda i era ögon. Då får det vara det då. Om det irriterar någon att jag skriver om änglar så ber jag om ursäkt för det, vet att det är halvt om halvt är inte är så okej bland hedniska. Det är väl olika hur man förhåller sig till dem , hur man ser på dem. För mig har änglarna alltid varit schyssta, hjälpsamma, beskyddande guider. Innan jag följde Gudinnan, var enbart hennes så var jag med änglarna gjorde ängla magi, angel wicca. Det var härligt. Jag lärde känna vissa lite bättre som Ärkeängel Mikael, och Ärkeängel Jophiel. Brukade be, meditera måla med dem. Jag blev allt mer förtjust till och med kär i Mikael. Han var så underbar, så snäll, så schysst. Visionerna med honom var ljuvliga. Man kan nog säga att jag var helt beroende av honom ett tag, han var solen, livet, kärleken för mig. Med honom var jag tuffare vågade mer, träffade andra gudar. Varför vågade jag inte det om jag inte höll Mikael i handen det är för att jag har alltid varit mobbad, utstött, jag är konstig folk tycker illa om mig utan jag ens behöver ha gjort något, vilket gör att jag aldrig har utgått från att gudar eller änglar, gudinnor tycker om mig vill mig väl. Det tog tid innan jag litade på Mikael med. Det jag älskade mest med Mikael var att jag så fri, han försökte inte styra mig, bestämma över mig. Som jag uppfattade att andra änglar, gudar gjorde då. Hur mycket de verkligen styrde, bestämde över, kontrollerade mig och vad som jag trodde vet jag inte. I vilket fall som helst så blev jag mer och mer intresserad av magi aktivt. Lärde känna Tor och Apollo lite dvs jag åkallade dem, mediterade gjorde någon ritual. Det var härligt. Jag gillade det mycket även om jag kände mig lite blyg för dem. Men uppfattade att de ville mig väl. När jag höll mycket på med ängla magi, mediterade över änglarna väcktes mitt intresse för mörkare änglar som Lucifer. Det var vilt, farligt, spännande. Levde ut lite fantasier där. Det var nog inte så hälsosamt. Jag vet att Mikael kastade ut Lucifer emellanåt när det blev för bra. Det kändes så i alla fall. Mikael är så himla vacker schysst.

Men allt har sitt slut även min relation med Ärkeängeln Mikael som jag älskade så högt. Vad jag har förstått så lämnade han mig för mitt eget bästa. Eftersom att jag var så beroende av honom. Jag behövde väl gå vidare. I den vevan började jag följa Morrigan, hon kallade på mig. Det var hårt att vara utan Mikael fattade inte hur han kunde lämna mig. De första 5-6 åren var jag endast med Morrigan. Sedan såg jag åter igen Tor och Apollo men det var inte som förr. Någonstans kände jag att om jag inte fick behålla min bästa vän Ärkeängel Mikael, oavsett om han lämnade mig för mitt eget bästa. Så ville jag inte ha något med andra manliga gudar. Jag var inte så trevlig, inte så intresserad. Var inte rädd för att säga att de var inget mot Mikael, ja jag jämförde alla med Mikael i mina ögon höll ingen manlig gud måttet. Träffade Cerunnus, Odin vid något tillfälle. Det var okej men jag upplevde de för auktoritära. Som jag brukade säga om jag vill ha någon dominant auktoritär domderande gud hade jag stannat hos Jesus. (Ja, jag vet att det är olika gudar, olika religioner, men syftar mest på personligheten i guden. Sen kan denna auktoritet, domderande vara kärlek. Men jag var inte intresserad och hade länge svårt att se det någon gud sa som annat än en order. Eftersom att jag gör vad jag vill dvs lyder inte, tog rädslorna lätt över. Detta betydde ju även att jag såg goda råd vägledning som order. Det blev fel och jag ja var inte speciellt intresserad. Jag ville vara fri, komma och gå som jag vill inga frågor, inga krav. De gudar jag var något intresserad av att träffa var de som hade liknade egenskaper dvs SolGudar eller Tor. De var tålmodiga, inte krävande utan var för mig som änglar. Det hjälpte även att när jag senare om åren träffade Ärkeängeln Mikael att han uppmuntrade kontakt med andra gudar han gjorde klart för mig att han inte skulle bli min igen. Det kvittade hur mycket jag tiggde och bad om att han skulle komma tillbaka. Han var stenhård mot mig.

Sedan dess har han kommit och hälsat på ett par gånger om året. Saknaden och längtan efter honom har minskat med åren. Dock älskar jag honom för evigt. Han har hjälpt mig mycket i alla år. Genom att få mig orka komma vidare. Se livet lite ljusare. Han har ju även i meditationer, astralresor tagit mig till andra gudar så vi har fått reda ut problemen, dock var jag mindre förtjust i det. Då vill vara själv med Mikael, men jag vet ju att det var för mitt eget bästa. För en 3-4 år sedan började jag göra magi med Cernunnus, och Oden det fungerade väl bra, vi gjorde en del astral resor jag bad om deras välsignelse och hjälp i vissa besvärjelser. Det gick bra speciellt med tanke på att jag har noll tillit på dem. Men jag hade kompis som åkallade dem regelbundet ville inte vara sämre, ville ju inte låta rädslorna styra. Dessutom så tenderade jag fixera mig vid Lucifer annars.  Det var bra att få annat att tänka på. Fokusera på annat. Som med Oden var det själva magin jag fokuserade på. Energier. Med Cernunnus var det mycket natur och djur. En viss del healing har ju varit med. Dock triggas min ångest panikångest väldigt lätt, det var värre innan. Så det är tufft. Och jag var dessutom  väldigt paranoid, så det krävdes inte mycket för att det skulle bli för mycket för mig missuppfatta saker. Så det blev att jag undvek dem, var bara med Tor dvs jag åkallar honom om torsdagen, mediterar. Cernunnus kommer fortfarande och hälsar på ibland. Det är ju snällt att han lägger tid energi på mig fast jag aldrig har bett om det. Han verkar ovillig att lämna mig förgått det kan störa mig för jag hade fortfarande hellre velat ha Mikael.

Vårdagsjämning

Jag mår bättre efter Ostara/vårdagsjämningsritualen. Generellt sätt mår jag alltid bättre av att göra ritualer där Gudinnan åkallas. Så om någon undrat efter allt mitt gnäll om hur plågsamt allt är för mig. Varför jag är kvar fortfarande följer Gudinnan. Svaret är ovan, att jag mår bättre av att vara med Henne. Men jag har mina mörka stunder då allt är hemskt väldigt ofta. Av någon anledning så är det värst före ritualer, jag är stressad, stirrig. Orolig för vad jag ska höra, om jag ska höra något. Och hur jag ska reagera kommer jag att må mycket sämre, har jag vad jag behöver ifall det sker, såna tankar gnager sönder mig så för mig är bägaren för längesedan överfylld. Måste använda dbt och mindfullness bättre. Jag anser inte att det fungerar, inget fungerar. men det är för att jag är negativ och inte har gjort det tillräckligt. Jag är inte lat, men har svårt att få saker gjort, och hålla igång med saker på grund av sjukdomen. men jag måste sluta upp med att låta sjukdomen styra.

Under kvällens ritualer kunde jag höra några ord då och då. Såg även visioner, bilder där jag dansade omkring med henne. Hon höll även om mig, jag klängde fast på ville inte släppa. Känner mig uppmuntrad, uppmanad att göra det som gör mig lycklig, njuta av livet. Göra det som behövs för att jag ska må bättre. Det kan låta konstigt att jag skulle höra sånt, det där fattar jag väl själv visst gör jag det. Men jag tror inte alltid att det är för mig att jag har rätt till lycka, rätt att må bra. Men det är ju det mitt självhat får mig att tro och känna. Vanligtvis brukar jag fokusera på hur underbart det är att med Gudinnan, vad för sorts magi jag vill göra, vad jag behöver, vill göra, men så kommer tankarna allt vänds fortare än jag hinner uppfatta vad som händer. Det blir nattsvart och blir mörkare tills det vänder igen. Men eftersom att det bästa sättet eller hur man ska utrycka sig är att prata med Gudinnan borde jag be och meditera lite så snabbt humöret och tankarna blir mörka, nattsvarta. Framför allt göra dbt. För detta kommer aldrig att förändras om jag inte skärper mig.

Har också de senaste åren fått allt bättre kontakt med Lugh, Celtic SolGud, Master of skills. Så det känns jättebra. Ska göra mer drawing down the Sun. Meditera visualisera mer fokusera på konsten. Det är härligt med Lugh, jag ska skriva mer om Guden, i ett annat inlägg.

Gnäll, tjurighet

Allt är så dyrt, det är tufft när slantarna inte räcker till. Det är så mycket man skulle köpa man skulle vilja ha. Men det har man inte råd med, men det stör mig att det är så dyrt att leva. Allt kostar. Priserna bara ökar. Har en dyr telefon Iphone 5 surftiden är minimal och den kostar skjortan. Iphone 4 var mycket bättre innan i alla fall obegränsat med surf. Att allt är så dyrt gör mig så frustrerad och ångest. Jag trodde jag hade gnällt färdigt förra veckan. Men inte då. Det är nog ingen som undrar hur det går med att hålla sig borta från frestelserna då jag är allmänt tvär, sur och vresig. Jag är alltid sur, vresig de första veckorna när jag håller igen.  Jag gör mitt bästa för att inte visa något det är väl mer om man pratar med mig, läser det jag skriver man märker det.

 Ljus i olika färger köpte jag förra gången och örter har jag. Så det fattades bara lite färska bär och juice/vin som för vårdagsjämningen egentligen har jag inte råd med det känns det som men det är väl mer att jag tidvis är väldigt bitter mot gudinnan, ja jag vet fortfarande. Jag är hemsk beter mig illa. Förstå mig rätt, jag har inget emot att be, offra lite saker till Gudarna, göra ritualer. Det är bara väldigt svårt att visa tacksamhet när man fortfarande har så ont i foten att man knappt kan gå. Det är vår, man vill vara ute i naturen gå långa promenader, njuta men det går inte. Det klarar inte min fot. Bara tanken på att inte kunna njuta av naturen, kunna gå långa promenader, till ensliga platser där man kan vara ifred ute i naturen, vara ett med naturen, Gudinnan slippa folkvimlet, slippa andra människor bara vara ifred. Ja jag vet om att jag är antisocial. Det har jag blivit för att folk har varit elaka mot mig. Ja jag vet att det inte är alla andras fel, de människor jag stöter på är oskyldiga. Jag är bara inte road av att vara bland andra hela tiden. Helst hade jag velat bo långt ute i skogen. Det händer att jag helst inte hade levt, pinats så mycket. men nu har jag två missar som jag aldrig skulle överge, de är mina bebisar, ljuset i mitt liv. De får mig att vilja leva, finnas om inte annat för att ta hand om dem.

Allt detta gör mig så tjurig, gnällig, frustrerad på livet, på gudarna på mig själv. Vad har gudarna med detta att göra? Antagligen inget det är bara jag som anser att de borde sett till så min fot är bra, de kunde gått lindra min ångest panikångest men inte då, men offer ska de ha, ja jag är en otacksam skit men när plågorna är så hemska då känns det bittert att lägga pengar, energi på något som behagar dem. Ursäkta men så är det, ja jag vet att med denna attityd lär inget förändras. Det som är så konstigt att innan hjälpte allt med böner, besvärjelser. Det fanns inget det inte rådde på. Men tiden gick och det fungerade sämre, jag har aldrig fattat varför. Visst jag har gjort dåliga saker, folk har gjort hemska saker mot mig men, att mitt liv skulle bli så här. Det känns ibland som om man vill dra på sig t-shirten jag såg en gång i en affär med texten God hates me.  Tro mig så känns det faktiskt, att gudarna hatar mig. Jag vet ju att det inte är så. Däremot så hatar jag mig själv väldigt mycket. Ja ´jag har svårt att älska ens acceptera något så fult avskyvärt så patetiskt värdelöst som jag. Det är så mycket jag inte orkar, kan göra. Jag klandrar inte mina nyfunna vänner för att dumpa mig. Även om jag var hur trevlig som helst och så. De bara slutade höra av sig. Det var visserligen via Facebook men det svider inte mindre för det. Men jag är van nu.

4 dagar utan socker,,,

4 dagar utan socker, fet mat, utan Coca cola. Abstinensen är så stark, känner hur min självkänsla allt är i beroendet. Får alla möjliga underliga tankar. ÄR så låg, känner mig så sjuk så störd. Men vet att det hör abstinensen till. De första dagarna svettades jag mycket mådde fysiskt dåligt. Klart att kroppen reagerar på att den inte får fet god mat, inget socker, ingen Coca cola mer. Men den psykiska abstinensen är värst det är denna som kan ta flera veckor upp till någon månad. Det är så knäppt, men det blir så när man äter på grund av stress, ångest, frustration mm. Och när man inte tar det som kroppen psyket vill ha är det jobbigt, fruktansvärt jobbigt. Det känns som om självkänslan är i botten, som om allt blir bättre för att man dricker 2-3 liter Coca cola zero. Löjligt. Jag är patetisk.

Imorgon får jag a kassa ska köpa gymkort. Måste komma ut ur lägenheten tänka på annat. För som det är nu går jag inte ut sitter mest och deppar, försöker teckna men är kass som vanligt. Allt känns så jobbigt men ska fortsätta leva nyttigt, jag att denna känsla försvinner med tiden mår jag bättre med tiden. Det är så jag får tänka. Kommer även att bli medlem i konstkvarteret på nätet. Ha min konst där. Förhoppningsvis ger det mer glädje, kommer vidare i min konst. Man känner sig uppmuntrad av vara bland andra som också målar, tecknar håller på med konst. Har varit orolig att jag inte är bra nog, att jag är för konstig. Jag har dragit mig för att gå på gym köpa gymkort, precis som gå med i någon står konst stiftelse skyllt på att jag inte har pengar istället har jag frossat, ätit. Jag skäms så, så korkad har tusentals ursäkter för att äta, frossa.

Det blir bra och komma ut, träna. Men jag ska inte köpa något imorgon som fet mat,sötsaker, Coca cola får då blir jag aldrig fri. Utan jag ska vara hård mot mig själv leva nyttigt, Inte ens juice kan jag dricka för tillfället då sockret triggar mig. Jag vet att det finns mängdvis av god nyttig mat, men för tillfället då jag har abstinens och vill ha sötsaker, Coca cola.

Beroende

Jag är beroende, beroende av sötsaker, Coca cola, fet mat. Det är inte bra alls. Då jag inte slutar för att kroppen värker, går upp i vikt, knappt kan för att benen värker. Jag skäms över hur jag ser ut, jag skäms över mitt beroende. Jag skäms över att jag är så fet, ful. Visst har jag fått kortison som gjort att jag gått upp väldigt mycket i vikt. Det har gjort mig så deprimerad vilket leder till mer ångest. Det värsta i beroendet är att jag bara vill äta frossa, begäret är så starkt samtidigt som jag frossar, använder mina sista slantar månad efter månad. Det får mig att må så dåligt, för inget kan ta död på smärtan, tomheten inuti. Men jag ska skärpa mig. Be Gudinnan om stöd, vägledning använda min magi. Äta hälsosamt, träna så mycket jag kan. I veckan som kommer skaffar jag gymkort, har dragit på det länge nog där kan jag använda motions cykel och roddmaskin, styrketräning för att få upp kondisen så att jag kan cykla flera mil komma ut på landet. Vandra ute i skogen. Som jag längtar att bo i en stad som jag gör är så deprimerande speciellt när man inte kan röra sig så mycket man önskar. Har hälseneinflammation har haft den sen i somras. Så jag kan inte gå mycket, cykla är hårt det är som om jag inte har kraft i mina ben att röra mig. Allt detta är så ångestfyllt. Vilket ökar smärtorna. Men jag ska klara det. Det brukar hjälpa om jag ber och mediterar mycket, gör magi och yoga.

Jag är enormt tacksam över allt stöd, styrka jag får av Henne. Det känns lättare och bättre att kämpa vidare när jag har Henne med mig. Det låter konstigt kanske eftersom att jag varit hennes i över 10 år men jag tenderar att fastna i mina mörka destruktiva tankar, känner att jag anklagar och bråkar hela tiden, kan inte tro att Hon skulle bry sig om mig sen... Men ibland känns Hennes närvaro starkare ljuset bryter igenom mörkret. Jag ska fixa ett speciellt radband av olika stenar jag har, Det blir ett magiskt radband för mina behov. Jag har flera radband för Gudinnan. Jag gillar att ha dem på mig, ber samt mediterar med dem. Det är ett sätt att hylla prisa Henne. Jag brukar använda en egen variant av det keltiska Gudinne radbandet. Oftast har jag det bara på mig, stenarnas egenskaper har stor inverkan. Precis örter, eteriska oljor. Jag ska även  uppdatera mina konstgalleror varje månad, lägga in ny kost mm. Vara mer aktiv. Inte bara sitta fram datorn på fb rollspela. Nog för att det är härligt att låtsas vara någon annan, lätt att få vänner, vi ger oss av på äventyr, pratar ofta. Det blir dock lite för mycket men det är ett bra tidsfördriv dock försöker jag begränsa det då jag har så mycket annat jag vill göra, som behöver göras.

Nu de närmsta dagarna/veckorna kommer att bli hemska då kroppen ska rensa ut alla gifter, man ska bli av med det värsta beroendet. Men jag ska klara det, för jag ska inte bli sjuk igen få medicin gå upp mer i vikt. Jag ska bli frisk röra på njuta av livet. Ju mer jag går ner i vikt desto bättre för mina leder, min lever och andra organ. Tänk vilken dröm att kunna ha medium storlek i kläder istället för xl, xxl. Om andra är glada över att ha stora kläder nöjda med sig själva hur de ser ut är jag glad för dem. Men jag är inte nöjd med hur jag ser ut, min kropp värker mm. Så därför ska jag ändra på det. Det som är lite jobbigt är att min syster, morsa är väldigt glada i sötsaker, Så det är väldigt frestande att vara med dem, allt verkar trigga begäret att äta. Men skam den som ger sig. Jag ska lyckas denna gång.

Prästinna 3

En bok som är väldigt bra som jag använder i ritualer, som har bra meditationer-pathworking och formler, har ofta haft den med mig ut i skogen läst den där, kommunicerat med Gudinnan. Boken är av Stephanie Woodfield Celtic Lore & Spellcraft of the Dark Goddess: Invoking the Morrigan, Kathy Jones bok Pristess of The Goddess, Priestess of Avalon, Avalon Within av Jhena Telyndry, Eileen Holland grimories of correspondances,The Artists way, Moonmagic by Dj Conway, Jennifer Reis Morgan Le Feys book of spells and rituals är andra böcker som hjälpt mig mycket, fakta böcker om örter, stenar, eteriska oljor har varit mycket användbara precis som Dorothy Morrissonsw Every day Moon magic, everyday tarot magic, sun magic, Magic and myths of Celtic Gods. Allt går ju inte att använda, men jag tycker att detär bra att läsa många böcker, sen ser man vad man behöver, har hittat mycket bra på nätet med. Sen har jag experimenterat mycket med magi, formler, brygder.

Jag älskar att vara ett med Henne, vara ute i naturen. När det är dags att plocka örter så gör jag det, har alltid min örtbok med mig, påsar mm. Brukar ge vatten och healing till jorden, naturen. Är gärna ute i solen. Det är något jag behöver minnas när livet känns hårt, Gudinnan grym mot mig att Hon är samma som jag älskar att vara med om våren, framför allt sommaren, bara jag är i skogen, solen skiner det är varmt och långt från folk är jag lycklig. Jag älskar ensliga platser i naturen, där naturen är oförstörd men det finns få platser som är det. Jag älskar att cykla ute på landet, vandra i dungar, se på djuren, njuta av naturen. Jag brukar dansa ute i skogen och på ängarna brukar se till så ingen ser tokan snurrar runt dansar av glädje. Men visst har det hänt att folk har sett det, man känner sig lite generad, men samtidigt vem bryr sig, jag gör ingen illa. Jag bara njuter av livet, vara med Henne.

Då jag inser att en del av mina tankar och upplevelser med Gudinan är färgade av ångest, omedvetna rädslor, automatiska tankar och vet jag inte vad som är vad alltid känns det tufft. Men jag känner Hennes närvaro pusha mig framåt, vara aktiv göra det som är bra för mig. Jag får med andra ord en välbehövlig spark i ändan emellanåt så jag kommer igång. Det behövs och är bra för mig. Jag har så lätt att fastna i depressiva negativa tankar känslor, tankar om det förflutna, saker som inte blivit som jag har önskat. Även mina tillkortakommanden mot Gudinnan, min fula attityd och ovilja att samarbeta ens lyssna på Henne kan också göra at är fast i mina depressiva mörka tankar. En kväll för ett par dagar sedan så läste jag en text av andra som följer Morrigan, vi diskuterade sedan att man får en välbehövlig spark i baken när man behöver det. I förrgår morse kunde jag liksom höra Henne, du längtar efter solen värmen hela vintern, Nu är den här och du är inne istället för att vara ute i solen.... Men jag tänkte mest jag är sjuk, trött, det är kallt -vanliga ursäkter men någonstans kände jag nej nu ska jag ut, tog mina akvarell pennor, block och började gå, satt mig på en bänk vi en stig och började teckna. Det var härligt i solen. Jag ska helt klart vara ute måla, teckna mer och mer. Cykla, gå promenader öva upp min kondis styrkan i benen så jag kan vara ute mer, cykla långa rundor ut på landet, gå långa perioder detta har ju inte blivit av så mycket senaste åren, mer än på sommaren då jag kan ta bussen till skogarna med ett sommarkort man kan åka hur mycket som helst för 600kr i 2 månader.

Prästinna 2

Det känns så hemskt att man så lätt och alltför ofta valt att lyssna på ångesten, rädslan än Henne. Visst Gudinnan är tuff, kan vara väldigt sträng, hård men det är skillnad på att vara det och sadistisk, grym. Ja hon finns i ens fasor, mardrömmar, rädslor fast hon skapar dem inte lika lite som hon skapar ens rädslor, andra nojjor, panikångest, ångestattacker. Däremot kan hon trigga dem, dra upp det i ljuset så att man tvingas att möta det gång på gång. Det är så lätt att glömma det man lär sig, glömma att det som sker det oförklarliga, det jobbiga, att Hon tvingar en att möta det för att man ska komma vidare, inte för att pina en. Challenges, utmaningar är till för att man ska växa inte duka under. Jag skäms också mycket över mitt beteende mot Gudinnan, är så anklagande, tjurig och bitter. Är tidvis så ovillig att lyssna, lyda ens göra något Hon kan gilla. Det är som att jag glömmer att jag faktiskt gillar det med. Så därför gör jag alltid månritualer, sabbats ritualer försöker göra morgon ritualen varje dag. Gör även min magi, formler. Det känns konstigt ibland speciellt när jag har sån ful attityd, så stor i mun. Samtidigt så klarar jag inte av att bara acceptera saker, se saker som de är. Och ja det händer att jag känner att jag inte vill ha med dem att göra mer. Vilket brukar leda till att jag har hemska skuldkänslor över hur jag kan bete mig så, hur jag kan svika mina löften till Henne, ens överväga att lämna Henne. Det gör att jag kryper vid hennes fötter lovar bot och bättring. Att jag aldrig mer ska bete mig. Vilket jag aldrig håller. Jag blir så trött på mig själv, mitt skadade störda psyke.

Okej nu när jag är mer medveten om mina automatiska tankar, omedvetna tankar känslor, mina rädslor vad som triggar mig, ökar ångesten. Undviker jag lova något, undviker även att vara alltför bitter, kritisk, hatisk när jag försöker be, meditera. Försöker fokusera på något positivt, ritualens syfte mm. Det är väldigt jobbigt emellanåt. Men det är värt det. Och jag tror att Gudinnorna uppskattar det med. Det är lättare och trevlig att vara med mig, kommunicera med mig. Det känns ju också som att jag kan be om deras välsignelse och hjälp när jag behöver det. Jag vet dock om att Gudinnan hjälper mig där hon finner det nödvändigtvis när jag ber om det. Jag vet att hon håller koll på mig. Det känns betryggande. Jag har problem med att vara medium, kanal då jag tenderar att fixera mig vid att ångesten, panikattackerna ökar, vad jag ska få höra. Ofta vill jag inte ens göra det samtidigt som jag inte vill något högre än att höra henne, prata med Henne. Det är jobbigt att urskilja vad som är från henne och vad som är från mig. Det kan faktiskt vara väldigt jobbigt men det får jag väl ta. Dock är det väldigt frustrerande och med åren har blivit mindre okej men det är ju för att ångesten blivit värre, panikattackerna har blivit värre.

I mina löften till Gudinnan när jag blev hennes prästinna så var jag våghalsig. Jag gav mig själv helt och hållet till henne, med hull och hår utan förbehåll. Jag är hennes att bruka som hon behagar. De senare åren har jag haft problem med detta. Då jag är rädd för vad det betyder, att jag är hennes förgått. Att jag är träl, livegen. Och som för att göra det hela mera komplicerat så har träffat på vissa människor som kallar sig "Godslaves" slavar till  någon Gud, Gudinna. I mina ögon att vara ägd, vara någon slav är mycket negativt, jag föreställer mig hur stackars slaven blir plågad, torterad, utnyttjad, utlånad till alla gudar, flera gudar. Slaven har inga rättigheter inget värde är bara till för att tjäna, lyda hedra sin ägare. Det finns ingen räddning för slaven varken i detta liv eller i nästa, det är kört. I princip är det ju så illa att om guden skulle typ våldta, sadistiskt plåga förnedra slaven är det ingen som  skulle bry sig. Man behöver väl bara gissa en gång för att se vad jag finner för orsak till min misär, mina misslyckanden, precis det är för att jag är Hennes slav, det är därför för att Hon är så hård mot mig. Att jag av den anledningen aldrig kommer ut i ljuset, att jag fördömd, dömd till evig pina. Jag upplevde kände detta redan som kristen i för sig med att jag var hans slav. Det var bara inte så specificerat som nu. De som kallar sig Godslaves verkar vara som vem som helst, lyckliga glada, har bara mer stränga order, mer disciplin. Vissa blir väl straffade med. Men de påstår att dessa gudar som äger dem, har dem som slavar behandlar dem väl. Det tror jag inte på. Det är ju inte så att dessa stackars slavar skulle våga säga sanningen. Slavar är ju bara till för att plågas utnyttjas förnedras. Och om det nu är så att dessa gudar verkligen älskar bryr sig om dessa slavar. Är det ändå fel att ha slavar. Det som förvirrar och skrämmer mig förutom att jag tror att jag är detta, Godslave gudaslav är att jag inte vill vara det, jag vill fly långt bort, för jag vill inte ha med någon att göra som har slavar. Jag är rädd att mina löften då jag gav mig till henne, mitt liv i hennes händer att jag då gett upp min frihet, rätten till mitt eget liv.

Jag hoppas verkligen att jag bara är väldigt paranoid låtit rädslorna fruktan för detta få mig att tro att jag är det. Annars lär det vara kört. För jag vägrar fullständigt att vara slav, livegen träl. Jag har redan svårt nog att se mig som tjänare. Jag kan tolerera det, men de får inte lov att kalla mig för det. Jag bryr mig inte om jag är stor i käften. Jag har också rättigheter anser jag. Jag förtjänar att må bra, vara fri. För mig är det så hemskt om det skulle vara så att jag är någons slav, det är redan illa att vara tjänare. Att vara slav ja då är det kört, ja då finns det inget hopp, inget ljus. Ingen lycka, glädje annat än när hon tillåter det och som jag beter mig lär det bli aldrig. Om jag är det så hatar jag henne. För jag kan inte älska ett monster som har mig, andra som slavar. Det bara är så. När jag har frågat henne har svaren varit tvetydiga. Och när jag har frågar Henne genom andra har jag fått nekande svar. Men jag vet inte de jag har frågat kan ju ljuga för att skydda mig. Eller är det bara jag som är besatt har vanföreställningar emellanåt. De går ju ut på samma-alla är elaka mot mig, de vill allihop skada, plåga förneda, pina mig. Gudarna är inga mobbare.

Prästinna

Jag har alltid älskat Gudinnan och tillhört henne. Att bli Gudinne troende, leva som häxa fullt ut följa de keltiska Gudarna fick mig att känna att jag kommit hem, tillhörde någonstans. Det som är felet är att jag inte förstod att bara för att jag blir Hennes häxa och prästinna så blir inte mitt liv bättre. De senaste åren har jag varit lika olycklig som när jag var kristen. Men så är det väl när man är kroniskt deprimerad och panikångestsyndrom. Det var patetiskt att tro att bara för att blev hennes, gjorde allt för Henne att livet skulle bli bättre. Det smärtar att tänka på att jag nog var friskare om än mer självmords benägen. Fysiskt friskare åtminstone, hade mer tillit, glädje precis som de första åren med Gudinnan.

Generellt sätt har jag alltid haft mer tillit på kvinnliga gudar än manliga. Såvida de manliga inte är änglar då gillar jag dem mer. Framförallt Ärkeängeln Mikael ja jag vet att det är fel, lika fel som att klänga på Lilith som kristen. Eller ännu bättre vara Kristen hedning.  Men det

Jag ville gärna gå den dyra prästinna av Avalon utbildningen i Glastonbury. Men det hade, har jag aldrig råd med. Det är något som är väldigt jobbigt att ta att man inte var värdig för det heller. För det är ju just så det känns. Att man inte duger, att Hon egentligen inte vill ha en. Men jag kan tänka mig att det inte betyder mer för henne om man går i Glastonbury, på distans eller har annan prästinneutbildning. Jag har aldrig haft råd med något sånt. Det gör så fruktansvärt ont, att tänka att det inte är menat då, att man inte är kallad, att det inte är Gudinnans vilja. Fast jag borde vara van det är inte ofta jag och någon Gudinna, Gud vill detsamma som jag. Eller att de vill det starkt nog för att få det att ske. Jag har skapat mig en egen träning genom att använda ett par böcker om Gudinnan,meditationer, ritualer. Det är väl bra nog men det kan ju inte jämföras med att få vara bland andra, gå en prästinne träning. i Glastonbury jag hade varit överlycklig enormt tacksam om jag så bara hade fått gå prästinne utbildningen på distans. Men inte ens det hade jag råd med, och ja det känns som att jag inte ens förtjänade det.

Morrigan har inte gjort någon hemlighet med vad hon vill med mig, ha mig till. Det är inget fel i det, vilja ett medium, en kanal. Det är bara det att Hon är mindre intresserad av att låta mig få det jag vill ha. Hon fokuserar på annat som att hjälpa mig med mitt dagliga liv, healing mm. Uppmuntra mig att göra mycket yoga, healing meditationer. Det är mer, mycket mer jobbigt än vad jag trodde. I början upplevde jag det som att Hon var mer sträng hård typ såg till att jag gjorde det som behövde göras. Och jag trodde att jag skulle bli frisk vid den tiden. De senare åren så var och är jag mer fri, Hon var  och är mindre sträng krävande. Tyvärr så hmm är jag inte bra på att ta hand om mig själv, hatar mig själv för att jag skriver detta men jag har mått bättre när jag har strikt disciplin, ja även rädsla för att misshaga har gjort att jag mått bättre. Dock leder detta beteende till att blir rebellisk flyr vägrar samarbeta under en tid. Går till andra gudar. Och när något går fel, inte blir som jag har förväntat mig  ser jag det som en personlig förolämpning, guds vilja- att jag ska vara olycklig, inte ha kul, må bra. När såna tankar etsar sig fast i skallen ja då dröjer det inte länge förrän jag mår ännu sämre. Sabbar mer för mig själv. Jag har en hel del självhat som ställer till det med för mig. Sen så gör det tänket mig extremt beroende och undergiven av Gudinnan, Gudarna jag följer. jag har upplevt att de styrt mig, kontrollerat mig. Såna tankar  får lätt fäste i mig och blir som värsta besattheten. Det tar väldigt lång tid innan jag lyckas ta mig ur det. Andra har ju försökt hjälpa mig, jag kan tro på deras ord tillfälligtvis. Men förr eller senare vinner alltid självhatet, det destruktiva i mig, det sjuka som vill få mig att tro att ingen vill mig väl och absolut inte någon högre makt. Troligtvis härstammar det tänket från att folk som har bestämt över mig ofta har varit elaka och manipulativa. Sen har det väl fått fnatt i mitt skadade psyke. Allt sån sker omedvetet. Jag har precis fått reda på hur illa det är.

Misslyckad konstnär

Jag har alltid velat bli framgångsrik konstnär. Men det blev inte så jag är så kass. Jag gick en  förberedande Konstskola. Det var olika kurser där som fri konst, grafik, kroki, måleri, foto och skulptur, konsthistoria, film. Jag har alltid varit bäst i klassen på att teckna måla tills jag kom dit, då var jag sämst istället. Det var hårt. Känslan av att vara sämst, kritiken gjorde att jag blev hämmad. Jag försökte i flera år komma in på konsthögskola alternativt konstfack. Men det blev inte så. Jag var inte bra nog. Jag dög inte. Det gjorde mig så deprimerad. En dag några år senare insåg jag att aldrig skulle komma in. Det var inte gudarnas vilja. Än i dag så många år senare har jag svårt att förstå, för jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå att han som jag älskade mest, gjorde allt för utan att ens protestera nekade mig det jag ville ha. Jag betydde inte mer än någon annan, dvs jag upplevde att jag inte betydde något. Jag var så sårad så ledsen att jag gav honom ultimatum att om han ville mig kvar så sett till att jag kommer in på Konsthögskolan. Det var det sista året jag sökte in. Naturligtvis kom jag inte in. Han försökte förklara, men jag vägrade lyssna. Jag lämnade honom förgått. Egentligen hade jag redan gjort det men älskade honom och trodde att eftersom han älskade mig med att han ville att jag skulle komma tillbaka ge mig det jag vill ha. Det tog 10 år innan jag förlät honom för att han inte fick min högsta dröm gå i uppfyllelse. Min kärlek vändes till hat och förakt.

Under ett par år varken målade eller tecknade jag. Det var som om jag var död inuti. Jag gjorde magi, var med mina nyfunna vänner Morrigan och Morgana Le Fay.  Med det menar jag att jag gjorde mycket ritualer, magi experimenterade med örter. Var ganska vårdslös med mig själv. Några år senare fick jag en ny kompis som var konstnär hade gått på konsthögskola och följde Morrigan. Sakta men säkert kom jag tillbaka till konsten. Vi tecknade målade, hon var ju mycket skickligare bättre än mig på framför allt på teckning. Hon erbjöd sig att hjälpa mig ge mig privatlektioner. Detta pågick i ett par år. Utvecklade mig mer och mer i fantasykonsten,  precis som innan gjorde jag min mörka änglar, även alver, älvor, natur ,djur, enhörningar och gudinnor, gudar i mitt måleri. Tyvärr har jag aldrig lyckats bli riktigt bra på vare sig göra ansikten, vingar eller päls. Jag har haft ett par utställningar, inte många som kommer och tittar ingen vill köpa något. Så man kan se på olika sätt folk förstår inte min konst jag är för annorlunda, jag är verkligen kass ingen vill min kost.

Jag vill nog se det som att det är det första som är rätt. Oavsett vilket så har jag gjort mycket magi för att bättra på min konst bli bättre på att måla teckna, har målat och tecknat jätte mycket. Gjort magi för att få framgång få en bra givande konstkarriär. Har tiggt, bönat mest Gudinnan om att hjälpa mig. Det mesta jag målar är ju till hennes ära. Jag till och med gått med på att kanalisera vara hennes medium. För mig fanns det inte att hon inte skulle vilja det samma. Men så var det inte. Det tog mig flera år att förstå inse att inga böner, bönande, hur mycket än var tillags, gjorde som hon ville kanaliserade när hon önskade det skulle göra att jag blev riktigt bra erkänd konstnär, få an bra framgångsrik konstnär. Jag är och förblir en förlorare. Jag förstår det är inte värt att ödsla tid, energi på att hjälpa mig, låta mig få det bra. Men att ta det som jag kan erbjuda, det man använda går bra. Jag målar och tecknar fortfarande men ofta känns det som att glädjen gnistan är borta. Jag har min konst på några konstgalleror, vilket jag borde uppdatera mycket oftare än vad jag gör nu. Så min konstnärssjäl överlever men det är knappt. Okej jag borde vara glad och tacksam över det.

Återigen är det med det där att  acceptera livet saker som de är. Hur ska jag orka vidare och varför ens bry sig om att fortsätta. Men trots allt så älskar jag mitt måleri, jag älskar konsten, det är mitt liv passionen. Men det är hårt att leva.  Hårt att fortsätta trots att ingen bryr sig om ens konst, ingen vill köpa. Lika hårt det kan kännas som att följa gudarna ha något med dem att göra överhuvudtaget när mitt liv inte blir bättre. Ska väl nämna att jag alltid har känt att de uppmuntrar mig, min konstnärlighet. Och de verkar gilla min konst. Känner ofta deras närvaron då, och kan ibland råka gå in i konstnärsmaterial affärer som har erbjudande på bra produkter. Jag får ofta konstnärsmaterial i present av människor i min omgivning. Det jag har missat och som tagit mig många år att förstå är att inget av det betyder att jag blir framgångsrik konstnär att folk vill ha köpa min konst. Framgång och lycka är inte för alla i denna värld. Det är bara vissa som får del av kakan vi andra får nöja oss med smulor om ens det. Det är verkligen svårt att inte göra det värre genom att se det som att gudarna delar ut framgång, favoriserar visa, låter de få allt de vill ha. Livet är verkligen orättvist. Vissa får allt, får vad de vill ha verkar inte sätta värde på det vissa andra som jag skulle sälja min själ, ge mitt liv för att få lycka framgång.

Acceptera livet, saker som de är.

Acceptera livet se det som det är, varken ta bort eller lägga till något. Acceptera allt, alla situationer, allt som sker, allt man känner upplever, allt som finns har funnits utan varken lägga till något eller förneka något. Det är något jag alltid haft problem med. Det är detta att acceptera, leva i nuet, som är kärnan i dbt och mindfulness. Jag är ju en person som inte är förtjust i det vardagliga meningslösa liv, jobba, betala räkningar, det normala vuxenlivet. Jag vill leva, jag vill njuta, jag vill inte vara begränsad av vare sig pengar, förmågor andras åsikter, gudarnas vilja. Jag vill leva en vacker magisk värld där inte plågas, utnyttjas för människans skull. Jag vill vara fri från ångest panikattacker. Acceptera livet som det är, acceptera ens begränsningar ärligt hur kan man göra utan att inte hänga sig själv. Men det är klart man blir ju mycket deprimerad när livet aldrig lever upp till drömvärlden, när man stupar gång på gång, alltid misslyckas. Ja på så sätt är det bättre att acceptera sina begränsningar se livet som det är. Men hur orkar man fortsätta leva vidare, hur orkar man fortsätta kämpa se något värde i livet. Det är en gåta.

Jag har sett gudar, änglar ibland på annat sätt än hur de verkligen är. Det har varit positivt då jag tagit mig tid att lära känna dem sett mer positivt än vad andra kanske gör, litat på min intuition. Satt dem på höga piedestaler. Sen har det varit så med att jag haft svårt för vissa då jag inte velat ha någon annan.

Att orka gå vidare när man mår dåligt, att acceptera livet sina begränsningar är svårt. För mig känns livet meningslöst så. Inte ett liv som är värt att leva. Kan inte fatta att någon vill leva. Men så ser jag solen skina, det börjar bli lite varmare. Det gör att jag känner okej jag ger livet en chans till bara för att jag älskar solen vara ute i naturen. Det är något man kan njuta av oavsett vad som sker i den mån det går. Jag har svårt att se möjligheter, se vad jag kan göra åt min situation. Fast svåraste är faktiskt att hålla modet uppe. Känna tillförsikt i livet. Och göra det man mår bra av. Men det blir väl bättre med tiden. Meditera, be, kommunicera med Gudinnan, Gudarna känns svårt, för jag vill så mycket. Jag vill att de ska förändra mitt liv till det bättre. Jag vill att de ska ge mig ett bättre liv, bra jobb, inget lidande. Men det är för mycket begärt. Jag förstår det nu. Det lilla som kan förändras göra mitt liv bättre ser jag knappt. Ibland, faktiskt alltför ofta det senaste året drar jag fötterna efter mig är halvt om halvt ovillig att göra ritualer, meditera göra något som kan behaga Gudinnan, Gudarna. Smart va? Speciellt eftersom jag någonstans fortfarande hoppas, ber/bönfaller Henne om hjälp. Vilket betyder att jag kryper ynkligt vid hennes fötter, ber om ursäkt en massa. Vill inte att Hon ska vara sur, irriterad, arg eller besviken på mig. Hur länge kan jag bli ursäktad för att jag är sjuk? Jag vill ju verkligen ha en fin relation med Henne som jag hade förr. Vill att Hon ska förändra mitt liv. Ja, jag vet att jag måste göra allt själv suck. Hon kan bredvid mig, har jag tur bär hon mig lite, håller mig i handen. Jag har långt kvar innan jag kan acceptera allt, se saker som de är ändå vilja leva. Ändå kunna förändra se något positivt i livet.

Födelsedagsfirande

Då var födelsedagsfirandet över har fått många födelsedagshälsningar,  fina presenter, godsaker som gör mig glad känner mig uppskattad och älskad. Har bakat en del till kalaset. Det var kul. Har som vanligt haft mycket ångest över att allt ska vara bli bra, kakorna goda kalaset uppskattat. Det brukar det alltid vara men nojig som man är oroar man sig ändå, passade på att vårstäda med. Fick panik när moussen på tårtan blev lite gryning-det är ju första gången jag gjorde moussegrädde från grunden. sen är jag nog lite för självsäker att jag inte tittar så noga i recept experimenterar och mixar lite. Det ofta fel. Men det är väl en arbetsskada när man är utbildad bagare och konditor att man blir lite övermodig. Men jag är väldigt glad och tacksam över att ha några att fira med.

 Så nu när man helt utmattad. Hängde upp mina målningar för att visa upp dem, för de som kommer på besök. I min lägenhet är det betongväggar svårt att upp saker, det är irriterande. Måste börja träna, banta så att jag når mina mål om att kunna cykla och vandra mycket i naturen. Det är det jag älskar och verkligen vill göra. Jag gillar att måla ute i naturen med. Hoppas att detta nya år, innebär mindre lidande mer glädje. Men man får göra det bästa av situationen. Men det är svårt. Men att solen skiner, lockar en ut hjälper mycket.

Det har blivit alldeles för mycket socker de senaste månaderna. Måste få bort det ska arbeta med det. Jag vet ju om att jag mår bättre när jag är utan eller bara äter måttligt en gång i veckan. Men innan denna må bra känsla inträffar är det minst 2-3 veckor om inte mer jag måste vara utan det. Tills dess är det pest och pina. för jag är beroende av sockret, Coca cola. Jag tenderar att äta när jag mår dåligt, ju sämre jag mår desto mer frosseri. Det är som om jag inte bryr mig om vad som händer min kropp. Det enda som betyder är vad som kan bedöva den inre smärtan, minska panikångesten. Jag är som en knarkare.

Att inte vara bra nog

Jag har alltid varit mobbad, utstött ansetts vara annorlunda utan jag ens behöver yttra mycket kan folk gadda ihop sig mot en. Det kan räcka med att jag finns. Inget ovanligt för många människor. Det var värst i grundskolan det var ett rent helvete varenda dag. I arbetslivet har det varit bra platser och dåliga. Tyvärr mer av det dåliga och jag kommer ut i dålig dager. Trots att jag alltid har gjort mitt bästa, skött mina arbetsuppgifter, varit lojal, punktlig. Vissa blir aldrig nöjda, det är inte bra nog, inte snabbt nog. Fine! Men att prata skit om mig säga saker som gör svårare för mig få jobb, får nya potentiella arbetsgivare att inte ens vilja ge mig en ärlig chans, är väldigt lågt. Det kvittar vad jag säger, det är sällan jag får en chans. Som om det inte vore svårt nog att att få ett jobb.

Till och med usla skitjobb som är så trista meningslösa är svåra att få de senaste åren. Jag är utbildad bagare och konditor. Gillar att tillverka olika saker med händerna. Men som så ofta har jag fått höra att jag inte duger, att jag inte är bra nog, att jag inte är snabb nog. Det har knäckt mig gång på gång. Bara tanken på att åter jobba någonstans ha piskan över sig känns så hemskt panikångesttriggande. Men det är ju så viktigt att jobba så man får ju fortsätta söka. Och ja självklart kan det ju hända att man kommer någonstans där folk är schyssta och uppskattar det man gör. Dock i denna stressade värld med så högt tempo finner jag det föga troligt. Det folk inte verkar fatta är att man blir så knäckt när man får höra att man inte duger, inte är snabb nog aldrig bra nog. Många arbetsgivare är elaka, hårda, okänsliga. Kollegor arbetskamrater kan vara väldigt elaka de med.

Det är så enkelt att påstå att man borde vara stark inte ta åt sig, inte bry sig, bara jobba göra sitt bästa vilket ska vara så som chefen vill ha det. Om man knäcks, blir sårad av andras ord anses man vara svag. Att man  får panikångest, blir deprimerad, blir lite hysterisk, nojig är på grund av andras beteende. Men absolut det är mig det är fel på det är jag som är sjuk, skadad i själen, i huvet. Det är jag som inte pallar trycket. Har inte jobbat på ett år, varit arbetslös. Det förvånar mig att jag inte blivit bättre var i ett uselt skick när jag fick kicken från det andra stället. På många sätt var min gamla arbetsplats perfekt. Bra lön, mycket ensam arbete. Det fungerade utmärkt tills min chef inte höll inne med sina elaka kommentarer personliga påhopp. I början var det sällan det hände, men med tiden blev det allt oftare jag fick höra hur dålig, värdelös jag är. Att jag borde vara tacksam över att vara där, över att han ville ha mig i sitt företag som bagare, konditor.

Igår var jag på intervju på ett stort konditori i stan. De kraven han ställde på sina anställda var värre än det jag haft på förra stället. Han kanske inte skulle komma med personliga påhopp om hur värdelös man är man han sa direkt att jag inte dög att jag inte var bra nog. Det gjorde ont. Jag blev ställd som alltid när någon säger elaka saker. för någonstans känns det som om jag inte har rätt att försvara mig, vad ska man säga? Allt man säger vänds emot en. I vilket fall som helst så fick jag inte jobbet. För ett par dagar sedan var det en annan intervju jag var på. Det jobbet fick jag inte heller. I flera dagar har jag knappt kunna existera mer än göra det nödvändigaste, ångesten varit så fruktansvärt stark. För det känns jobbigt att möta nya människor, bli bedömd aldrig vara bra nog. Värdelös är vad jag är i deras ögon.

Mörker 2

En annan del av mitt förrädiska sinne är att jag ibland drömmer idealiserar om hur det var för både de första åren med Morrigan Morgan Le Fay. Det var så mycket bättre då, för jag mådde bättre, jag var så vild, så fri gjorde verkligen vad jag ville. Jag upplevde att Gudinnorna var schysstare mot mig. Magin fungerade bättre. Kanske var jag lite naiv och dumdristig. Testade farliga saker utan att bry mig om konsekvenserna. Nåväl alla har väl varit unga och galna någon gång. Jag saknar även ibland Maria Magdalena, jag följde henne ett par år. då var jag det kontroversiella christopagan. Jag följde henne, Jungru Maria och Hecate och träffade änglana och Artemis med. Det var en speciell besvärjelse jag hade där jag åkallade henne som Black Madonna för lindring healing av psykisk smärta ångest, panikångest, depression.

Under senare år har jag gjort den formeln väldigt sällan för med Morrigan och Morgan Le Fay behövdes det ytterst sällan. Och jag har liknande formler där jag åkallar Morrigan, Morgan Le Fay. Men de senare åren då allt har blivit värre allt har blivit svårare upplever de var tuffare mer stränga mot mig. Jag har svårt att ta det. Jag menar alltså jag har vetat om deras mörka sidor sett det från början. Det är inte det som är problemet, utan det är att ångesten panikångesten depressionen var mer hanterbar och magin fungerade bättre då. Jag läste och lärde mig mycket om magi, örter, kristaller, healing. Det var tider då jag fortfarande hade hopp om livet, hopp om att lyckas uppnå mina mål. Men så rasade allt. Det fortsatte rasa. Min dröm om att kunna höra, gudinnan gick i uppfyllelse. Hon ville ha mig som medium, kanal att jag skulle kanalisera henne. Jag gjorde det med en kompis. Det var spännande, och mera jobbigt. Men det värsta var när jag insåg att mina konstdrömmar aldrig skulle gå i uppfyllelse. Att hon inte skulle hjälpa mig, jag gjorde allt för henne men hon skulle inte ge mig det jag ville ha. Jag fick även veta att jag aldrig skulle bli frisk att healingen av mig skulle ta hela livet.

Att inte få möjlighet att bli framgångsrik konstnär ha en lovande konstkarriär tar jag upp i annan bloggpost, precis som att jag tar en separat bloggpost för prästinneutbildningen. Dessa två var och svåra att hantera men det gick med tiden. Så när livet har varit alltför outhärdligt som igår åkallade jag Maria Magdalena, Black Madonna för formeln jag nämner ovan. Jag inser att det låter hemskt att jag som häxa, prästinna gör det. Ja jag är väl patetisk då som inte klarar oändlighet av psykiskt lidande ångest panikattacker, ja det är fel av mig att söka hjälp annanstans antar jag.  Samtidigt så anser jag att dessa prövningar utsätts för är för grymma hårda. Men som sagt jag kan ha fått allt om bakfoten. Det som har varit värst är ju det man inte kan kontrollera- ångesten det undermedvetna de automatiska tankarna som är så gapiga högljudda samt all fantasier, dagdrömmeri som fått liv genom att man börja tänka att det visst kan vara så. Det sker utan att man är medveten om det. Ju mer jag har gjort yoga, mediterat desto mer medveten har jag blivit om vilka rädslor, tankar som påverkar en, vad som är automatiska tankar, vad är självhat. Just ilska och självhat har jag mycket av som manifesteras på otrevligt sätt. Gjorde automatisk skrift förra veckan för att reda ut vad som är vad, och vad som möjligen kan vara budskap från gudinnan. Jag har ju inte kanaliserat de senaste året då jag har varit sjuk. Det var tufft är tacksam för det som kom ut, det som jag är tacksam för det som kom ut, det som är användbart. Men som med allt annat healing arbete- när man börjar röra i grytan... allt har sina bieffekter baksidor. Det är något jag har svårt att acceptera. Det är jobbigt att hantera men så är det bara.

Mer ångest

Jag har alltid älskat Gudinnan, följt henne varit hennes. Men de senaste åren har varit hemska, så mycket lidande, så mycket ångest och panikångest och det andra. De evigt malande tankarna som ibland verkar vara röster som tjafsar med mig. Allt är så jobbigt. Ibland känner jag att är för svag psykiskt för att följa Morrigan som är rätt tuff mot de hon har. Något sent påtänkt efter 10 år.

Jag använder mycket örter, stenar i magi och healing. Även bön, meditation och besvärjelser. Problemet är bara att på senare år har allt blivit det som var dåligt innan är katastrof nu. För nu är som att det jag har inte hjälper, känner mig ovillig att samarbeta ens be till Gudinnan. Ovillig att meditera göra något. Men det är det som är depression att inte vilja, kunna göra något. Det känns så jobbigt meningslöst för mig åtminstone. Okej det är härligt om sommaren när jag mediterar ber ute i skogen, målar där. Eller bara vandrar är ett med naturen. Det gillar jag solen skiner, så varmt skönt det värmer mig inifrån. För inuti mig är det bara ångest, mörker evigt mörker. Jag behöver solen värmen. Ja det är motsägelsefullt kanske att följa Morrigan, Morgan Le Fay. Som är mörka gudinnor främst skörden, sensommaren, hösten, vintern. Ibland har jag tänkt att de är emot att jag är så förtjust i vår och sommar.

De vill ha mig som kanal medium. Förr när jag var friskare mådde bättre gick det väl an. Men inte de senaste åren. Jag vill dock se det som att jag har större värde än att bara vara kanal medium inget fel i det. Det är bara det att alla mina egna drömmar livsmål har krossats gång på gång. Om det är så för att ska ägna mig helt åt att bara vara hennes kanal medium, ja då är de absolut inga gudar jag vill ha med att göra. Det är svårt att lyckas i livet men jag tycker att jag har det tuffare svårare än andra. Men som sagt det kan inte jag avgöra, jag har ingen måttstock på vem som lider mest, får mest tur, framgång av universum. Jag är ganska bitter på gudarna ser allt i svart, livet är hårt. Jag försöker verkligen vara positiv, inte vara så bitter, tjurig.

Men det är hårt att känna glädje tacksamhet inför att vara med dem vara deras häxa och prästinna. Jag är ganska kass på det. För det är hemskt att man ska ha denna hemska ångest, panikångest attacker som bara blir värre med åren. Ja, jag känner allt oftare att om gudarna vill något med mig att göra får de ta bort min ångest, panikångest. Men inte då, de bryr sig väl inte. Nej det är ju inte deras ansvar hur jag mår. Men det är mitt ansvar att vara bra kanal till dem, det är mitt ansvar att tjäna och lyda. Vad jag hatar det. Jag hatar att jag bara är en usel tjänare i deras ögon det är så det känns som. Jag är så trött på dessa challenges prövningar. Morrigan gör det inte lätt för någon måste det betyda att mitt liv är ett helvete mesta tiden. Jag hatar livet, jag hatar att alltid må så här. Jag hatar att det inte finns något sätt att beveka Henne få dem att hjälpa mig. Magiska formler hjälper inter, kanske inte så konstigt med min attityd. Jag kan bara inte acceptera lidandet och vara glad över det, se någon glädje i leva med detta. Vad det än må vara att jag ska lära mig av detta är det inte värt det.

För som om det psykiska lidandet inte vore hårt nog så har jag haft hälsporre sen i höstas och kan därför inte röra mig mycket. Har precis fått förmågan att kunna gå i en timme utan att det gör mer ont. Så i ett drygt halvår har jag knappt kunna röra mig. Jag var deppig innan men jag älskade trots allt att vara ute i skogen och träna på gymmet tills smärtorna blev så hemska att jag inte kunde gå alls mer fick söka hjälp. Så jag har nu gått hos en sjukgymnast sen dess, min har blivit tejpad i omgångar, det tog lång tid innan smärtan började vända. Jag skulle ha sökt hjälp direkt i juli när började göra ont. Men det struntade jag i. Det var korkat. Men jag hoppas på att det snart är över att jag mår bättre fysiskt som psykiskt. Jag vill så gärna njuta av våren sommaren. Vara pigg och må bra ha kunna njuta av grönskan, blommorna. Ja, jag vet att alla årstider har sin charm och jag tycker att hösten och vintern är fin med. Utan vinter ingen sommar.

Mörker

Att leva i mörkret förgott, är detta min lott för att jag följer mörka gudinnor. Hoppas verkligen inte det. Då är det kört för mig och många andra som följer mörka gudar. Jag vet om att detta mörker jag pratar om inte är typiskt för alla som följer mörka gudar. Många verkar vara väldigt glada tillfreds med sina liv. Inte alla är dystra, panikångestfyllda deprimerade som jag. För depression är detta mörkers nam och den yttersta tomheten.

Ta medicin, gå i terapi tänker ni. Det fungerar inte, har försökt flera gånger dessutom får man inte bra hjälp såvida man inte åker in på psykakuten för självmordsförsök. Om man ens får bra hjälp då. Nu ska man inte dra över en kam det finns många underbara människor som jobbar på psyk, men det finns gott om rötägg med.  Men det var inte det jag ville skriva om inte ens om hur man känner sig bedömd där som om man är på ett förhör. De kan ibland testa en dra de mest underliga slutsatser av det man säger. De fattar inte att man känner sig trängd, att man har så mycket panikångest, mår så dåligt bara av att sitta där prara försöka bli förstådd är en fruktansvärd pina i sig. Allt man säger kan de vända emot en. Det är en sak men att berätta om allt det mörka det svåra utan att bli trodd bli avisad gång på gång. Det är ett slag i ansiktet. Sen har man vissa kompisar som anser att man måste försöka ändå, oavsett vad. Jag fattar att de menar väl att man måste försöka tills man hittar den hjälp man behöver. Men när man som jag alltid fått klara sig själv vårda sig själv med healing formler, örter, stenar. Och nu de senaste åren dbt, mindfullness och yoga. dock är i för uselt skick för att dbt och mindfullness ska vara effektivt.

Kundaliniyogan är väl det som är bäst nu. Det är en sorts kundalini yoga som riktar sig in på psykisk ohälsa. Tyvärr gjorde jag det inte så mycket som jag borde ha gjort innan när jag började med det. Då mådde jag bättre. De tidiga svackorna borde ha lärt mig att ta bättre hand om mig själv i längden. Inte ignorerat det så mycket byggt upp mig bättre och när jag mådde bättre gjort mycket yoga, aldrig sluta för det var stress på jobbet. Man inte pallade eller annan kass ursäkt. Det som är besvärligt med yogan är att de flesta av yogasanas meditationerna är 11 minuter långa det är jobbigt att koncentrera sig så länge och komma igång och göra det. Det är väldigt effektivt, dra upp all ångest panik för att det ska lösas upp. Så man kommer vidare.