Ångest misery

Har inte skrivit på ett par veckor, började skriva flera gånger men det var i stort sätt samma som jag skrivit om innan som min ångest panikångest, min paranoia triggers. Det kändes som jag bara kved om samma som vanligt utan att orka ta itu med det som ska göras, sen blev väldigt förtvivlad över vissa orakel kort jag drog. Det är ett ämne som är svårt för mig-karma. Andra kan påstå att det är livslektioner, gör om gör rätt det är jättebra om man kan se det så. Men för mig är och förblir det bestraffning. Och det påverkar mig så att jag knappt vågar gå utanför dörren, känner att jag har så lågt värde, inga rättigheter, ska bara pinas, ingen självkänsla, inget värde. Det blir som en besatthet kommer inte ur det, har mediterat och bett mycket om än ovilligt. När jag mår så drar mig undan från alla även Gudinnan hm i vissa fall framförallt henne. Men det är halvhjärtat tyvärr så slutar jag göra yogan som är det viktigaste för att jag ska må hyfsat.

I helgen hittade jag bra böcker om min sjukdom som jag kan använda, det är både dbt som jag nämnt innan som jag inte haft rätt böcker för att kunna använda det effektivt. Böckerna jag hittade beskrev bra det jag behöver lära mig, hur jag mår. Dock är jag fortfarande halvt om halvt emot att använda medicin, tänker då blir aldrig mer hög, får aldrig mera må riktigt bra. Men det är bara rädslor antar jag, men man har ju hört att mediciner dödar kreativiteten. Det behöver ju inte vara så, samtidigt hur mycket får jag gjort nu då? Inget. Kanske kan rätt medicin hjälpa mig. Ska träffa en ny läkare i sommar. Även om det finns fördelar med att vara manisk som ökad livslust, kreativitet enda gången man mår riktigt bra. Så är ju nackdelarna att fallet är så djupt ner i depressionens mörka bottenlösa grotta och jag är vårdslös med pengar skiter i att betala räkningar skulder, skjuter upp saker. Än så länge har det inte blivit värre konsekvenser än att folk är sura för att de inte får sina pengar i tid, jag är konstant pank äter för de slantar jag har, har aldrig råd med något. Ja ångesten triggas mycket.

Jag har ju inte fått mediciner det senaste åren, får se hur det blir till sommaren. Vem vet kanske dessa böcker jag nu har skaffat är jättebra ska återigen skärpa mig med yogan och inte frossa mer, inte hetsäta mer. Det är ljuvligt att det blivit så varmt och fint. Har fortfarande så fruktansvärt ont i min fot, kan knappt gå, ingen ork att cykla. Fan vad det är pest och pina. Och på grund av att jag har stora problem med depression, ångest panikångest, livsleda, fotsmärtor gör ju att bara tanken på karma vad jag tydligen förtjänar lida pinas triggar mig enormt mycket. Jag vill fly bort, bort från henne alla andra som kan göra mig illa. Sen fattar jag ju att karman är kvar oavsett vad, det blir jag inte fri från förrän jag gjort rätt. Men hur mycket orkar man, klarar man med förlamande paralyserande panikångest, depression? Inte mycket. Jag är nog inte den enda som har en massa karmaskuld karma lektioner dock är jag den enda jag träffat på som är besatt av det, framförallt vad för hemskt som ska hända mig. Jag bara önskar att Gudinnan ville göra mig frisk, men hennes sätt att hjälpa mig är nog genom böckerna, yogan så att jag lär mig att hjälpa mig själv.

Lugh och andra gudar

De senaste åren har jag fått allt bättre kontakt med keltiska solguden Lugh, han är ju även Master of Skills så det passar ju bra. Dock blev det inte som jag trodde. Jag hade stora förväntningar, har väl alltid haft det på gudar, gudinnor på mig själv med. Det är inte bra alls och det leder till att man ofta blir sårad, knäckt när förväntningar, drömmar går i kras. Sen är det med att saker har olika mening det som är framgång för mig är inte det vad framgång är för Lugh , gudar verkar det som. Men som sagt när det gäller min konst, framgång så vet jag inte vad jag har hört som är äkta mer än att jag uppmanas att måla, teckna, visa upp min konst, gå ut och måla.

Loke eller Loki som jag kallar honom har jag blivit väldigt förtjust i efter att ha sett Thor, Avengers, Thor 2. Jag vet att det är väl främst filmstjärnan Tom Hiddleston som spelar Loki som jag är förtjust i. Men jag har åkallat Loki mest för att det är kul träffa den man drömmer om, även om det är fiction finns det ju en gud med samma namn. Guden Loki verkar road av mina drömmar, tankar. Så han har ju kommit och hälsat på ett par. Känns ju lite pinsamt och det har ju hänt att han sagt något för genera mig, kivas lite. Ska väl säga att jag fånar mig en del själv som när jag sa att han var väldigt kattlik Lokitty. Gissa vem han förvandlade till katt i den drömmen. Jodå, jag blev stor svart kisse. Hahaha. Jag tror att min besatt av Loki kommer av oupplösta känslor jag hade för fallen angel. Jag vet att det inte är samma gudomlighet, inte ens samma Pantheon. Jag skriver en del berättelser. Jag upplever Loki som schysst skulle aldrig lita på honom ta något på större allvar eller vilja tillhöra honom, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner.  Loki ser för mig ut som på bilden ovan. Men det mesta är nog bara fantasy från min sida. Dock känner jag att det hjälper mig att skriva fanfiction. Töntigt absolut.

Thor har jag ju haft kontakt med sedan jag var christopagan. De första åren var det mest att jag såg honom, kände hans närvaro någon gång om året. Brukade offra någon god öl till honom. Och ja Thor filmerna, avengers har väl ökat mitt intresse för honom. Han har hjälpt mig, skyddat mig. Har åkallat honom ibland. Kommer ofta om torsdagana till honom. Fick härligt stark kontakt med honom vid Ales Stenar utanför Ystad. För mig är han ganska lik Thor i filmerna liknade utseende, snäll, schysst beskyddande. Så vacker. Han är så förstående. Han verkar verkligen gilla mig, tycka om mig som jag är. Jag älskar att jag är fri att komma gå som jag vill. Han vill gärna att jag kommer oftare tror jag. Det jag brukar göra är att be, åkalla meditera då jag chantar hans namn. Precis som jag gör med de andra gudarna.

livet...

Inga intervjuer denna veckan, skönt. Men dock andra ångest triggande stressande saker. Känner mig väldigt ångestfylld, frustrerad över saker och ting. Under veckomeditationen med min kompis såg jag ett par gudar, sedan mediterade jag och kommunicerade med Morrigan. Allt var fint och bra förutom att min ångest och panikångest är så stark och var därför tvungen att ta en massa lugnande. Det jag är orolig för är ju som innan vad jag ska få höra, eventuell kritik, krav. Jag är så trött så utmattad, känner att jag inte orkar bry mig, engagera mig. Bara tanken på att vara medium kanal, kanalisera i sommar känns jobbigt. Dels för att jag har så mycket ångest och den tycks bara bli värre. Jag känner mig så ensam så utsatt, mina paranoida rädslor tar över. Innan hade jag kompis som också följde Morrigan var hennes kanal. Vi fortfarande bra vänner, systrar men hon har lämnat Gudinnan, så jag har ingen att diskutera allt om kanalisering, min vånda, göra ritualer med. Hon var ett sånt enormt stöd för mig just när det gällde kanalisering. Vi pratade innan och efter kanalisering. Hon fick mig alltid att må bättre. Hon har förändrats så mycket, ibland är det väldigt tungt att inte ta upp det man brukade snacka om. Det är väl klart skönt för henne att slippa. Jag tar inte upp det heller, dels för att jag inte vill riva upp några sår och jag vill inte stöta bort henne heller. Jag respekterar hennes val, är hon glad är jag glad.

Jag är väldigt ångestfylld över att stöta bort andra, att de tröttnar på mig för min ångest, panikångest depression som jag alltid har. Dock är det främst i bloggen jag tar upp det. Kan ju hända jag säger något kortfattat om det. Men jag undviker det. För det har hänt att folk dragit sig undan förr för att jag pratat för mycket om problem, ångest depression. På sitt sätt kan jag förstå det, det blir jobbigt att höra på i längden. Jag är även ängslig panikångest fylld över vad som kommer fram vid kanalisering, hur andra reagerar på det som sägs igenom mig. Ängslig över att andra kanske stöter bort mig pga. av det som sägs. Vilket gör att jag känner mig rädd och hämmad, typ man vill inte släppa ut det låta det komma fram, vilket är hemskt av mig mot Gudinnan. Jag borde bara släppa taget och följa flödet. Det är väl inte det att jag tror att Gudinnan kommer säga elaka saker igenom mig vid kanalisering men folk kan ibland ställa svåra frågor, som kan kräva hårda svar. Jag vill bara inte komma emellan, jag vill inte förlora någon på grund av detta. Jag är kanske hemskt oförskämd nu men för mig är inte kanaliseringen det viktigaste. Utan det är något jag gör i egenskap av Hennes häxa prästinna. Hon önskar det av mig. Jag accepterar att det krävs av mig. Jag har inga tankar, illusioner på framgång för att jag gör.

Jag har tränat två dagar denna veckan, kommer nog att träna imorgon med. En annan sak som gjort mig mycket ångestfylld är att jag hade tid hos en dietist idag. Jag tänkte, fruktade att hon skulle vara en satmara som Anna Skipper. Jag tycker att hon är alldeles för hård. Dietisten jag träffade var vänlig, vi pratade om min kost, kalorier, träning. Ska dit om 2 veckor. Jag är mycket tveksam till att det skulle hjälpa mig att gå ner i vikt. Jag menar att någon ska hålla koll på mig så där lär bara leda till mer depression, ångest. Men kanske behövs det att någon håller koll på mig, det är ju mitt betende, mitt frosseri som ställer till det för mig. Som gör att jag inte går ner i vikt. Blir lätt så stirrig besatt av kalorier, träning, min vikt. Att när något är jobbigt, minsta motgång leder till frosseri.

Tuff vecka

Det har varit en tuff vecka för mig. det började i måndags då jag var ute i det vackra Alnarp vandrade bland träden vårblommorna och målade, då ringde det på mobilen. jag var korkad som hade den på. då blir man störd men jag hade på känn att det behövdes. Först ringde det från ett konditori som ville att jag skulle komma på intervju samma dag. Jag var verkligen inte villig att lämna Alnarp, solen, målandet. Men arbetsgivaren ville givetvis bara på måndagen, så jag gick med på det. Fortsatte måla lite, för inte tänkte jag ge mig av direkt. Det får vara någon måtta på det, man ska inte behöva komma som en piskad råtta bara för att en arbetsgivare vill träffa en, men dagen kändes redan förstörd. Det var bara att packa ihop, gick en runda i den vackra naturen, sen ringde det igen då var det en annan arbetsgivare som ville att skulle komma på intervju på torsdagen det var i Helsingborg inom vård och omsorg. Missförstå mig inte. Självklart är jag tacksam för alla intervjuer och ja jobb går före allt även mitt eget välmående så är det när man är till arbetsmarknadens förfogande. Det är lika för alla. Det är jobbigt när man inte mår bra allt triggar ångesten fick inte pengar förrän igår för att skaffa medicinen. Och ja jag hatar att bli störd när jag är ute i naturen, för när jag är där ute, det är min chans att ta igen mig, ladda batterierna, bara njuta. Visst har jag ångest panikångest därute men det dämpas av fågelkvitter, naturens skönhet, solens värme. Att måla det jag känner upplever är det bästa. Jag har inte råd att åka dit varje dag, klart det finns platser inom Malmö med, måste cykla mer så löser det sig. Men det är inget mot Alnarp, Brösarp, Hörbyskogarna.

Jag gick på intervjuerna men fick inte jobben, de har inte hört av sig, det kan iför sig ta tid. Har en annan intervju i eftermiddag. Känner mig lite för sjuk för att jobba. Men med medicin och en bra arbetsmiljö, givande arbetsuppgifter skulle jag nog kunna klara det. Måste bara arbeta hårdare med yoga och dbt. Vara ute mer, ju mer jag cyklar även om jag nu knappt orkar något får jag bättre kondis. Träffade en kompis i tisdags, vi snackade en del sen mediterade vi. Det var bra, ja det triggade en del ångest precis som förra veckan. Men jag är inte så paranoid, har panikångest över vad guider, gudar ska säga till mig, karma, vad jag ska få höra vad ska hända med mig mm. Det jag var nojjig över i förra veckan. Tycker dock att det är jobbigt fortfarande med meditation, ritualer mm. Och upplever att gudarna kräver det, är på mig om jag inte gör det precis som vid yoga. Det är för att mina tankar aldrig tystnar. Jag har svårt med krav. Kan ju vara från mig själv en del men känner nog att Gudinnan leder till att meditera, göra ritualer, yoga, måla. Det är ju inget fel i det även om jag kvider mycket, för hur skamligt det än må vara så anledningen till att jag mådde bättre som kristen häxa var att jag strikt mediterade 2 timmar på morgon, 1-2 timmar på kvällen. Det fortsatte jag med som christopagan , senare även som dianic wicca. Dock när jag jobbade blev det mindre. men det var under många år starkt andligt fokus. Det tråkiga var bara att jag inbillade mig att det skulle ge mig det jag ville ha, skulle få framgång i livet. Jag förstod inte att belöningen var att jag hade mycket mindre ångest panikångest depression då. När det inte var ett krav från gudarnas sida så hmm slutade jag. Insåg inte försent hur illa det blivit. Sen kan väl tycka att så mycket jag gjorde innan var i mesta laget men morgon Avalon ritual meditation bön på en dryg halvtimme, meditera på kvällen göra dessa Avalon ritualer eller månritual, eller Morrigan ritual, Lugh Solmeditation, yoga 2 timmar per dag är kanske inte så mycket begärt. Det är Avalon ritualen som är dagligen och yogan, de andra 1 gång i veckan. Det känns mycket nu, men om det vad som krävs för att jag bli frisk så får jag göra det. Och nej upplever inte om jag blir vägledd att göra detta eller befalld. Det enda jag vet är att det är bra för mig att göra det. Jag borde göra det varje dag. För att vara prästinna av Avalon, Gudinnan ska man göra det enligt Kathy Jones som skapat prästinne utbildningen och skrivit böckerna. Sen är det säkert individuellt hur mycket man gör det. Jag vet ju att jag har lättare socialt om jag gör det, yogan är också något som bör göras varje dag för bästa effekt.

 Efter veckans meditation med min kompis, vi kallade på guiderna gudarna så är mer allmän ångest panikångest för livet som är starkare värre. Men det känns som om det är på bättringsvägen, bara mycket skit som måste upp till ytan. Men nu har jag antidepressiva igen och lugnande. Det är Johannesört piller Neurokan jag tar och valeriana jag har. Det funkar. Får ju ha något när man inte får den hjälp man behöver av psyk. Det är ju bra att man kan behandla sig själv. Neurokan får mig upp till ytan igen, det fungerar lika bra som piller man kan få av läkare. Om inte bättre i mitt fall. Valeriana tar jag när ångesten är som värst. Kan ju vara därför jag inte får hjälp för att jag klarar mig själv. Sen har jag ju healing magi med, och andra örter, kristaller.

Med neurokanen får jag tillbaka livskraften det vet jag, har använt det innan i djupa svackor, när jag mått mycket dåligt. Det var ett misstag att inte se till så jag hade tillräckligt med piller så att det räckte tills jag fick pengar nästa gång. Det ska jag inte göra om. Det är inte värre att ta piller för ångest, panikångest depression än vad det är för en fysisk sjukdom. Jag har vissa i min omgivning som är emot piller men det beror på att de inte behöver något, de har aldrig behövt något. Så hur ska de kunna förstå hur det känns för mig. Den här gången kommer jag inte att låta mig påverkas av dem att sluta. Kanske jag inte slutar alls. Jag vet vissa som har gått på antidepressiva i flera år. Jag köpte lite fina kläder igår, var så glad att de hade saker i min storlek på Gina Tricot. Visserligen största storleken som vanligt. Men det går bra, jeansen kommer jag inte, kjolen är i minsta laget ska vänta med att använda den. Men tunikorna, leggings gick bra. Det känns bra att man se bra ut med. Ska snart på intervju igen och ska ut ikväll, det ska bli jättekul.