Depressiva tankar, längtan till skogen

Nu är det sommar, skönt med sol och värme. Hemskt bara att man är så fet. Men det allra värsta är att min fot gör så fruktansvärt ont. Det är som att jag blir tokig orkar inte cykla mkt, det går bra på gymmet. Men ute har jag ingen kraft ork att cykla. Vilket gör att panikångesten är väldigt stark. Sen i Malmö som jag bor i är det alltid en massa vägarbete, det är bullrig stökig stad. Vilket betyder att det tar lång tid innan jag kommer ut ur stan när jag cyklar men så mycket ork har jag inte. Detta gör mig så frustrerad irriterad, så deprimerad ångestfylld. Skulle kunna skriva en del om dödslängtan, självmordstankar. Men det ska jag inte för vissa tror de ska rädda en och ringer till psyk, polis eller något. Vilket är överdrivet. Man måste kunna utrycka att man är trött på detta skitliv, att döden kan kännas som frid ibland, lösning. Och lösning är det för personen ifråga. Det är hemskt för de anhöriga. Emellanåt känns allt väldigt meningslöst. Folk fattar inte men att ha så ont i foten att man har svårt att gå, inte orka cykla är väldigt jobbigt. Jag bara längtar så att komma ur stan. Jag hatar att bo i betonghus, jag hatar att bo i stad. Jag skulle vilja långt ute i skogen, slippa andra. Den 15 juni -15 augusti har jag sommar kort för hela Skåne. Jag ska alltså äntligen få  komma ut i skogen, ut på landet som jag saknat. Har inte haft möjlighet att gör detta sedan förra sommaren. Har inte haft råd, har haft mera ont. Det är så deprimerande. Jag behöver vara i naturen för att må bra. Visst har vi parker i Malmö, men man får inte vara ifred. Och dessutom hör man trafik, det luktar avgaser. Nej tacka vet jag att vara ute på landet, eller i skogen på ensliga platser. Har inte möjlighet att åka till Irland eller Glasonbury  så jag får nöja mig med den vackra naturen i skåne.

Åh bara få komma ut i skogen, måla, teckna. Vad ljuvligt. Kommer även att meditera, göra pathworking. Det blir som privat Gudinne retreat. Anser att sitta därute i skogen i solens ljuvliga värme, höra fåglarna kvittra. Långt från stan, andra människor, oväsen, trafik ger frid i själen. Ja jag skulle ju ta paus från det andliga, Gudinnan. Men känner att jag vill bli bättre, fortsätta som häxa och prästinna, så umgås med Henne så är sommaren bäst eftersom att solen värmen och möjligheten att kunna åka ut i skogen varje dag om jag vill, vilket jag kommer att göra med. Gör att jag mår bättre. Jag kommer troligtvis inte att lämna Henne för gott och då kan jag lika gärna välja den tid som  jag mår bäst att närma mig Henne och magin. Närma Henne låter lite underligt med tanke på att jag känner Hennes närvaro ofta. Jag kommer inte att göra pathworking- meditation varje dag, men någon gång i veckan ute i naturen. Blir väl en del läsande, skrivande mycket måleri och tecknande. Jag kommer att göra yoga varje dag, fortsätta jobba med dbt. Förhoppningsvis ska inläggen jag får på onsdag göra min fot bättre. Kanske man blir fit for fight en dag, känner sig återställd fysiskt som psykiskt. Det är större chans att mår på sommaren än på vintern. För på vintern är det så kallt, så mörkt så trist som mitt inre. Jag behöver solen ljuset. Kan ju låta paradoxalt med tanke på att det är endast Brigid och Lugh som är ljusa av de gudar jag följer. Behöver kanske förklara vad jag menar med mörker, det tycks behövas göra emellanåt.

När jag pratar om mörker som jag hatar, avskyr, det negativa, sjukliga, eviga lidandet menar jag ett själsligt helvete. Kronisk depression, kronisk ångest panikångest. Evig plåga. Det har inte något med mörka Gudinnor att göra. Har ibland tänkt att jag som är så känslig, så svag ångestfylld deppig inte borde vara med Morrigan, Morgan Le Fay, eller Hecate. Men det går bra ändå, skulle nog bli bättre om jag kunde må bättre. Har tänkt att de kanske ogillar min eviga längtan efter sol och värme, ljuset. Ja, jag vet att utan vinter ingen vår och sommar. Alla årstider har sin charm. Men jag älskar våren och framför allt sommaren bäst. Har rädsla över att eftersom jag tillhör Morrigan så efter detta livet är det bara mörker för mig. Jag vill ha ljuset, jag behöver ljuset. Leva evigheter i mörkret. Även om Hennes mörker inte är det själsliga pinan jag skrev om ovan så är det nog ändå tufft, hårt. Inbillar jag mig baserar det på att Morrigan, Morgan Le Fay, Hecate är hårda. Men jag har ju Brigid och Lugh med. Men som sagt detta är vad jag antar och jag är ganska paranoid. Jag vill bara inte lida mer. Är orolig för all karma som väntar mig. Visst låter det bättre med "gör om gör rätt" Istället för Karmastraff. (Ironi) Dock är det precis samma sak att så man sår får man skörda även det man inte minns i detta liv. Saker man har gjort i tidigare liv. Oavsett vad man kallar det, hur man vill se det innebär det lidande, evig pina. Det är så illa att jag inte tror att jag förtjänar glädje lycka i gudarnas ögon, men riktigt så illa är det inte. Det vet jag att jag gör, det har De sagt och jag har gjort flera tarotreadings. Men någonstans har jag väl svårt att tro på det, tro att det finns något gott för mig i livet. Jag har blivit förkrossad, så besviken, sårad, knäckt så många gånger, misslyckats med allt. Vågar inte hoppas, vågar inte tro för om det blir fel igen, jag blir knäckt, sårad igen innebär bara mer lidande. Det orkar jag inte med, vill inte uppleva. Det är inte värt det. Tro mig hade jag vetat som 20 åring att mitt skulle innebära så mycket lidande hade jag sett till att självmordsförsöket lyckats. Visst har upplevt mycket härliga saker har fina minnen och upplevelser. Men det jämnar inte ut sig, det är betydligt mycket mer lidande än glädje för mig.

Dbt

Har nu sen jag skrev senast främst fokuserat på yogan, dbt. Mediterat mindre. Inte åkallat Gudinnan, Gudarna mer än någon gång i veckan. Jag känner mig mer fri. Innan kunde jag känna enorm press som ville kväva mig. Enormt mycket krav. Det går inte att rationalisera med det, tänka logiskt när det gäller det. Jag känner och upplever det jag känner. Men jag känner att detta har dämpats. Kan känna mig rädd för alla krav som väntar när jag är frisk, vilket gör att blir sämre. Jag saknar magin, saknar göra formler. Inte för att jag har så mycket ork. Men jag älskar att utöva magi, göra besvärjelser, brygder hålla på med örter mm. Jag har alltid älskat Gudinnan och så gott som all magi jag har ber man om Gudinnans hjälp eller välsignelse. Anser att besvärjelser(spells) fungerar bäst om jag ber till Gudinnan. Har ju formler där man inte blandar in Henne, men de är inte så starka. Gör jag ritualer till Henne orkar jag oftast inte göra magi för eget bruk, eller det blir väldigt. Känner mig kluven men fortsätter som jag gjort sedan förra inlägget. Min magi verkar inte fungera, vet inte om någon hindrar det, eller om jag bara är för svag.

Jobbar på med att arbeta med mina känslor, problem, rensa ut det negativa i mitt psyke själ som allt hat, ilska, frustration som är ångest och depression. Arbetar med att acceptera livet som det, acceptera mitt liv som det är. Acceptera att jag har de känslor jag har. Det blir lättare ju mer man gör det. Det är lättare att göra mindfullness med. Mindfullness är ju en del av dbt. Det man får lära sig främst är att acceptera och hantera sina tankar känslor bättre, inte förvärra situationer,  inte agera destruktivt i mitt fall frossa använda pengar jag inte har. Men det hela är en process, det är långt kvar tills man mår bra. Lära sig se vad som triggar det destruktiva som leder till att man mår sämre. Har börjat måla lite igen efter att knappt ha gjort det senaste året. Är väldigt kass men jag ska väl bli bättre en dag. Betvivlar det starkt men jag kan ju ändå måla för att jag mår bra av det. Ångesten depressiva mörkret inom mig är enormt starkt. Så än så länge dröjer det innan det vänder.

Andring i andliga rutiner

Jag har arbetat intensivt med att nysta i mina problem, känslor enligt dbt boken. Det var ett tagen sedan jag gjorde det sist, en massa skrivande och gråtande. Detta är bara en början måste göra mindfullness meditation varje dag. Inte fly utan hantera känslorna, tankarna, smärtan inte döma det, inte hålla fast det. Det är tufft. Jag känner att mycket av min ångest är maskerad ilska, hat och frustration även bitterhet över det som har hänt mig, över mina psykiska besvär som visat sig vara kroniska och över hur livet är, har blivit för mig. Det känns för jävligt. Jag har svårt acceptera det, Men det är något jag kommer att lära mig vare sig jag vill eller inte. Det är svårt att ta livet inte blivit som man har tänkt sig att, hoppats på. Ja, jag har svårt att acceptera Gudinnan inte gett mig ett bättre liv, mindre lidande, mindre prövningar. Bitterheten, frustrationen mot henne är stark. Det gör det svårt för mig att göra något som Hon vill, om jag ens nu hör ordentligt vilket jag betvivlar framför allt när jag mår som värst. Kanaliseringen fungerade inte, mitt eget psyke som flippade ut istället. Morgonritualen, meditationen är allt svårare att utföra. Jag vet att Gudinnan är hos mig, hon skapar inte mina rädslor, mina mardrömmar, skrämmande syner men hon är i dem med mig. Dock inget inget betryggande, visst jag är inte ensam. Men jag kommer bara inte över att jag anser att det är fruktansvärt att som är häxa, prästinna hennes medium lever i denna misär, med denna enorma karma, dessa kroniska psykiska besvär- depression, ångest panikångest. Nej detta är inte ett liv jag vill ha.

Har tänkt en del på vad som hjälpt mig innan, när jag har varit i bottendjupa svackor innan. Svacka är nog fel ord eftersom att jag varit här ett par år och kommer oftare djupare i skiten, sen lite upp för att sedan falla igen. Det jag har mycket problem med är att göra något andligt alls, då det känns som tvång. Det låter förfärligt va. Ta en paus inte göra något på ett par år få själen psyket en chans att läka, bara bry mig om mig själv mina behov, leva. Inte tänka på Henne jämt. Inte fixera mig vid att vara som jag tror  Hon vill ha mig, vara lydig, tjäna Henne väl göra det Hon vill. Mina även om friheten är min, jag får den tid jag behöver är det inget vet, känner, fattar. Låter tokigt, klart Hon vill att man gör det utav hjärtat villigt. Vanligtvis gör jag det men efter några månader med mängdvis av mardrömmar mardrömsvisioner om Henne och min karmaskuld som ger mig mycket panikångest, fylld av negativa tankar känslor. Det går liksom inte att bara låtsas som inget, ignorera det. Har ju ignorerat skriket från mitt inre länge nog. Det är bara det att jag lovat mig helt och hållet åt Henne som prästinna, gav mig själv mig hull och hår lovade alltid vara lojal och tjäna Henne väl vid själv initieringen till prästinna. Jag trodde aldrig att mitt liv skulle bli så här mörkt trist meningslöst, hade jag vetat att min depression ångest panikångest skulle bli 10 gånger värre, hade jag tagit mitt liv för länge sedan.



Hade jag kunnat hade enbart kommit till Henne vid fullmåne, nymåne sabbater.  göra yoga direkt istället för att komma till dem direkt, Meditera på annat sätt mindre böner, chants mer mindfullness. använda chants efter mindfullness. Dels är risken mindre att jag hör fel om jag hör något. Sen om jag skulle få en svår ångestattack, panikångest har jag redan gjort yogan och mindfullnessen som behövs för att jag ska bli frisk. När jag läser mina egna ord känns de främmande för som om jag inte vill kännas vid dem men det är ju precis vad jag känner. Samtidigt är jag övertygad att andra inte känner sig här inför Gudinnan, andra skulle inte lida så här. DE skulle inte ta så mycket skit sen ändå gå med på att kanalisera mm. Bli behandlade som mig, ja nu är jag där igen. Påminner om den tshirten jag hade för länge sedan med texten "God hates me" Skämt åsido. Jag älskar Gudinnan mer än allt annat annat men har som jag beskrivit ovan och i tidigare inlägg problem med att acceptera livet som det är och levt i illusionen av att Hon skulle göra mitt liv bättre för att var Hennes prästinna. Usch jag skäms så, för hur jag är och känner. Förhoppnings vänder det snart.

5 maj

Ber till Brigid mer nu, mediterar och jobbar med dbt. Min inre smärta är så stark. Min första tanke som innan var att fly från Morrigan för gott, speciellt eftersom att senaste healingen misslyckades. Jag upplever henne som hård och kall mot mig, något som jag har svårt att ta, acceptera. En kompis som tidigare var som en syster för mig är knappt min vän mer. Vi har inget att prata om mer då hon inte gillar konst eller Gudinnan mer. Känner mig så ensam. Jag inser ju att i gudarnas ögon är vi människor flyktiga kortlivade, tjänare. Ingen anledning att komma oss nära, bry sig. Jag har texter dikter även någon kanalisering och målningar i någon nyutgiven book om Morrigan. Man skulle kunna tro att Hon skulle vara glad nöjd få en att må bra. Men inte då. Hon är och förblir hård och kall. Men om jag inte orkar mer skulle be till Moder Maria, Maria Magdalena i hopp om att någon ska bry sig lite om  mig, få mig att må bra. Då blir hon sur. För det är hemskt oförskämt av mig.

Missförstå mig inte, det går jättebra med Brigid, jag känner henne bara inte, men visst då får jag lära känna henne. Jag behöver någon som är mer ömsint, schysst än vad Morrigan är. Morrigan är cool och häftig på alla vis. Men ibland när smärtan är som värst, då jag mår som sämst och hon inte ger mig frid i själen, får mig må bra då är det hemskt, inte för att någon får mig at må bra mer. Vanligtvis ser jag det som att Morrigan hindrar andra från att hjälpa mig få mig må bra. Igår har jag för mig att Morrigan vill att jag kanalisera imorgon. Dubbelkollade om jag hört rätt. Detta är sanslöst. Det finns inga gränser för vad hon kräver. Det minsta man kunde begära är att bli frisk innan, men inte då. Okej jag var korkad och desperat förra året erbjöd mig kanalisera Henne i utbyte mot att bli frisk. Men jag trodde nog att hon skulle vänta tills jag blev frisk. Jag klandrar inte min tidigare bästa väninna att hon ej vill ha något med Morrigan att göra. Det är bara jobbigt att jag inte har någon att diskutera detta med. Jag kunde ta upp det med några Morrigan grupper jag är med i. Men jag vill inte svärta ner Morrigan det räcker att jag gör det här. Jag borde lämna henne för gott. Det lite lustiga är att folk och även vissa gudar har sagt att man ska passa sig för Lilith, att hon är opålitlig, farlig mm. Lilith är en av de Gudar som varit schysstast mot mig. Ibland undrar jag om inte mitt livs största misstag är att jag valde Morrigan framför Lilith och Hecate. Jag kommer till dem ibland och de kommer och hälsar på det är underbart.

Nu var jag enormt otacksam det är jag ledsen för men faktum är de aldrig krävde önskade kanalisering. Okej kanalisering är inte bara hemskt visst är det fint att tjäna Gudinnan höra Hennes ord och föra dem vidare. Men det borde vara underförstått att människan ifråga som ska nyttjas användas ska må bra, ha ett drägligt liv. Men det är för mycket begärt. För mycket begärt att Hon ska se till att man blir frisk. Eller så är det så att Hon har hjälpt mig att få dessa böcker jag nu har som ska hjälpa mig. Och för att pusha mig mer att verkligen använda dem ta itu med mina problem istället för att fly som jag gör. Ja jag behöver verkligen ta itu med det om jag någonsin ska bli bättre. Och ja Hon kan ju använda mig oavsett hur jag mår. Morrigan är ju känd för att pusha de som följer Henne, "kick their butts to get them started, light fire under them to make them move" Visst har Morrigan hjälpt mig mycket. Hade ju inte varit här utan Henne. Ibland behöver jag väl bara mer ömhet, tycker väl att det var bättre förr när jag hade mycket eufori framför allt när jag var med Henne. Jag var till och med beroende av det, saknar det fortfarande, får det sällan och när jag nu får det är det över på ett par timmar. Om jag blir bättre på att hantera mina känslor, problem, ångest, panikångest och depression kommer jag att må bättre. Så det är bara att fortsätta framåt. Och ja det vore ju skönt att kunna fixa det själv med dbt och yoga istället för att vänta att Gudinnan ska se till att jag mår bra, det gör mig så beroende av Henne. Att jag känner att jag inte kan/vill göra något för inget är så underbart som när hon tar bort smärtan lidandet. Men jag får mer självkänsla och kraft om jag gör det själv. Och Hon har ju hjälpt mig hitta böckerna till bra pris, så det är bara att använda dem. Visst hade varit bra med medicin men om man inte har det, för man inte blir trodd. Men jag ska till en ny läkare om 2 månader. Även om jag hade medicin hade jag behövt ta itu med mina känslor, mina problem, medicin kan vara bra hjälp. Men i värsta fall kan man gå upp mycket i vikt, behöva byta medicin flera gånger innan det blir rätt sort och dos.

Tristan och Isolde

Jag har nämnt att jag har katter i tidigare inlägg. Tänkte att jag skulle berätta lite om mina små älsklingar. Jag är stöd för Kattkommando syd. Mina katter är skygga ej vana vid att bli hanterade. Jag har haft dem i snart ett halvt år. De är 6 år blir 7 år i höst. Min förhoppning är att de ska stanna hos mig för alltid. De har bott med andra katter och hundar i annat hem i 5 år innan. Alla djur var skygga där visst. Innan dess så har kissarna levt ute i stan där de föddes på olika ställen i Malmö. Hankatten den mindre av dem är troligt vis ett halvt år äldre än tösen Isolde som är en stor dam. Bda är de svartvita, tydligen en färg många människor inte gillar. Många anser att hemlösa katter, skygga katter är paria och borde dödas. Det är mord i mina ögon. Katter skygga eller inte har lika stor rätt att leva som människor. Skygga katter är skygga ängsliga för att de inte litar på människor, de har upplevt grymheter från människornas sida. Det är tyvärr inget ovanligt folk kastar stenar, pinnar efter hemlösa katter. Oavsett om det är barn som gjort det eller inte är det ingen ursäkt. Och det händer att vuxna gör det med, All form av grymhet mot djur är oacceptabel.

Mina små skygga kisar har gjort stora framsteg sedan jag fick dem runt 20 november förra året. De första veckorna var de enbart under soffan som var deras gömställe. Jag satte in maten till dem under soffan lådan var i närheten eftersom att de ej gärna lämnade soffan. Förutom när jag drog undan soffan för att sätta in maten morgon och kväll. Med tiden lärde de sig att jag inte ville dem illa. De går fritt i min lilla etta, har gjort det sedan Lucia. Dels för att stänga , öppna dörrar verkade göra dem mer ängsliga, dessutom så är det skönt att inte ha stängda rum. De senaste månaderna är de framme hela tiden. ligger i andra soffan och myser, sover. Eller sitter i fönstret, är ute  i min inglasade balkong, eller på klösträdet som också är mycket populärt. De stryker sig mot mina ben, jamar när de vill ha mat, möter mig i dörren. Tristan leker gärna med snören som jag drar. Isolde leker själv eller med Tristan. De börja bli allt tryggare dock är de rädda för beröring, så det går inte att klappa, gosa med dem än. Men det är inget ovanligt att riktigt skygga katter kan ta över 1-½ år på sig låta sig klappas, våga lita på en tillräckligt för våga njuta av att klappade, få kel. Bli tama socialiserade.

Jag ser så enormt fram emot den dagen de vågar vara i knät, ligga bredvid mig och njuter av att få kel och gos. Få höra dem spinna, se dem njuta av min beröring. Skygga katter söker inte kontakt mer än nödvändigt. Man får arbeta med dem på deras villkor, tänja gränserna för vad de klarar av sakta. Det gäller att ha stort tålamod, inte bli frustrerad, arg på katterna för att de inte beter sig som man önskar. Skygga katter blir lätt stressade, kan bita, rivas om de blir trängda får panik. Nu är mina så pass trygga att de ligger kvar, sitter kvar även om jag går förbi dem, de vågar gå, skutta busa ha kul även om jag går omkring i lägenhet. Detta är nog mycket för att jag inte tvingar dem till kontakt, jag försökt en hel del med långskaftad mjuk pensel men det gick inte alls. Dra snöre, kasta leksaksmöss, rulla bollar går bra. Det verkar de gilla. Men jag gör inga hastiga rörelser, som kan verka otäcka skrämmande för dem. Pratar alltid mjukt och lugnt med dem. Det är en enorm glädje att ha djur. Jag är inte helt ensam mer. Jag har några som behöver mig, är beroende av mig. Några som alltid är glada över att se mig, gillar att vara med mig. De senaste månader går de alltid omkring med glad svans och se på dem att de trivs och mår bra. De äter bra och är blanka i pälsen. Har gått upp lite i vikt. De var magra innan. Här har de större yta, mer trygghet och värme kärlek än vad de någonsin har fått innan. Jag ska köpa ett nytt större klösträd till dem inom en månad ungefär, förhoppningsvis ska jag ha råd med det innan dess. Mina katter är mitt allt, skulle kunna försvara dem med mitt liv. De är mina små barn, har aldrig varit intresserad av att skaffa andra barn än just katter, eller hudar :) Jag gillar människo barn men vill bara inte ha egna.

Beltane

Beltane är en högtid jag har lärt mig gilla och uppskatta. Det är just att det är kärlekens högtid, passion, lust som har varit det jobbiga för mig. Är man ensam, alltid ensam aldrig haft någon så är det plågsamt att bli påmind om det man inte har, evig påminnelse om det man inte har aldrig kommer att få, för de karlar jag träffat på har inte varit något att satsa på, förr brukade jag söka tröst hos ärkeängeln Mikael då hade någon i alla fall. man kan ju hoppas eller vad. missförstå mig inte, jag missunnar inte andra  kärlek, passion eller något, det är bara hårt när man alltid är den fula, konstiga som ingen vill ha. Eftersom att jag var Dianic i många år det vill säga enbart tillbad Gudinnan, följde Henne. På senare åren har jag öppnat mig mer och mer för även manliga Gudar och då är det främst SolGuden Lugh jag träffar, mediterar med, åkallar. Jag undviker inte Cernunnus eller andra manliga gudar men är bara inte så intresserad av dem. Jag är ju inte en person som kan/orkar ha för många gudar i mitt liv. Jag behöver egen tid, vill ju gärna vara med dem var och en så för mig räcker det med ett par stycken. Men så är det vissa som så gärna vill ha mig som Lugh och Morrigan. Som då hjälper att se möjligheter, glädje, hur kul det är att vara med dem. Har ju även Brigid och Morgan Le Fay Lady of Avalon.

Men nu känner jag för varje år som går att jag gillar denna högtid mer och mer. Ja jag är lite underlig, det måste ni väl ha märkt efter att ha läst min blogg. Beltane handlar ju främst om Guden och Gudinnans förening, kärlek, ljuset, passion. Mitt sätt att acceptera denna högtid har varit att fokusera på min konst som vid andra tillfällen, för konsten är min passion, mitt liv. Det har jag ju gjort innan om åren med, men bett väldigt mycket om ursäkt för att jag är ensam, mår som jag gör, är som jag är till gudarna. Har liksom känt mig i vägen. Inte för att någon av gudarna antytt att jag borde försvinna utan det är mer jag som tar förgivet att jag inte hör hemma, borde försvinna mm. Jag har svårt att känna glädje, lycka. Har ofta känt att det inte finns för mig. Naturligtvis är jag också glad ibland mår jag bra, men det är kortvarigt. Jag har varit kär många gånger men det har alltid varit obesvarat och slutet med hjärtesorg. Jag tror inte att det kommer att förändras.

Har läst mer än halva dbt boken, skrivit ner saker, kommer strax att börja arbeta med den, ska bara läsa mer i den kreativa boken. Så att jag använder dem samtidigt. För det är tungt, jobbigt att använda mindfullness, dbt för sina problem- depression, ångest, panikångest, med lite kreativitet saker som stärker min konstutövande är det jag behöver för att orka, vilja. Min motivation helt enkelt. Håller inte med om allt i boken men det var väldigt mycket som jag kommer ha stor nytta av. Sen gäller det ju att praktisera det regelbundet, gärna varje dag. För bästa effekt. Har ju andra mindfullness och dbt böcker jag ska läsa igen. Men den här senaste boken var mycket om känslor, mer om kreativitet. Kan ju ha väldigt svårt att göra det som är bra för mig, det som behövs för att jag ska må bättre. Har svårt att hantera smärtan, lidandet ångesten som ökas när man bearbetar något tar itu med saker. För eller senare kommer Arbetsförmedlingen se till att jag får någon sysselsättning, praktik såvida jag inte får jobb. För att orka jobba ens deltid, vara ute bland folk, umgås med arbetskamrater och jobba varje dag måste jag må mycket bättre. Kan jag bara hantera mina psykiska problem bättre, minimera ångest, panikångest, depression skulle det bli lättare att jobb, eller ha praktik och till och med att umgås med andra, vara social. Och då skulle jag kunna träna, cykla och vandra ute i naturen mer. Det är ju något som jag verkligen skulle vilja.