Går nu tredje veckan på Hermods coachningscenter. Det är väl okej. Men eftersom att jag har mycket ångest panikångest så går jag på valerina lugnande. Nu sover jag åtminstone den första veckan kunde jag inte sova alls. Svårt att komma upp på morgonen, komma i väg. Det är dessutom 9-16 var dag. Så det är tufft. Skulle försökt få sjukskrivning om det inte gjort att jag inte fått så lite. Då måste jag klydda med soc. Så jag hoppas att jag ska klara av att vara där perioden ut. Det är många föreläsningar, workshops där vissa saker mer intressant än andra. Det som stör mig mest är att det inte finns något om psykisk ohälsa som arbete kan ge. Hur man hanterat stress, utbrändhet, mobbing på jobb. Jobb är inte bara himmelrike som de anser. Allt är fokuserat på att få jobb. Jobb är det enda viktiga anser de. För mig är det svåra att stå ut. Är så utmattad har varit det mer eller mindre i några år. Är man inte tillräckligt aktiv där får man skäll tillsägelser av coacherna.
Har fått praktikplats på mormors bageri. Men inte som bagare utan mer som hjälp i butiken, diska, städa och fylla på kakor och stå i kassan. De har inte sagt något om det finns något jobb där. Eller ens något behov där. Utan det verkar mer som att det är gratis hjälp de vill ha. Det behöver inte vara så här men jag tycker inte att åtgärder, praktik borde vara tvång. Typ om man inte accepterar det får man ingen ersättning alls. Praktik borde inte vara tillåtet om de inte kan utlova jobb men det är vad jag tycker. Min coach tycker att jag borde reda upp det som hänt mellan mig och Micke min fd. arbetsgivare så han inte svärtar ner mig mer förstör mer. Det kan man ju göra. Men varför utsätta sig för det ge Micke en chans att såra mig göra mig illa igen när han ändå troligtvis kommer att prata skit om mig inför kommande arbetsgivare som ringer dit. Jag frågade honom om han ville följa med eller ringa till Micke och det var tydligen att gå för långt. Det känns ju knappast som att de bryr sig alls. Upplever coacherna som visserligen professionella men även känslokalla. Det är väldigt strikt. Det är väl inget fel i det. Men jag hade väl nog förväntat mig mer förståelse, men samtidigt speglar det ju samhället bra hur hårt det är. De missar totalt ångest depression utbrändhet som är biverkningar av som jobb kan ge. Utan om man har det är man bara sjuk i deras ögon.
Jag har inte sagt mer än kort att jag gick in i väggen på det senaste jobbet. Men det var oförstående attityd och jag snappar snart upp saker och ting. Vem som helst kan drabbas av depression ångest, panikattacker. Dålig arbetsplats dåliga arbetsgivare sätter men. Men det är klart då är man bara svag det är alltid individen det är fel på. De fattar inte att om har blivit utsatt innan på arbetsplats att man är rädd för att bli det igen. Och ja jag mår sämre av åtgärder jobb och praktik. Det är först när jag kommer över den höga tröskeln jag börjar må bra trivas där som det känns som att det är värt det. Sen är flera i gruppen skojiga och snacka med. vi flamsar lite. Det gör det lättare att stå ut. Känns som skolmiljö där. Jag går lättare än vad man kan tro att inte prata om sin ångest depression hur skit man mår. Jag hade ju helst velat få jobb eller praktik i konstnärsmaterialbutik eller konsthall. Men det verkar som jag aldrig kommer bort från bageri branschen. Det är bättre än vårdjobb, personlig assistent, städare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar