Depressiva tankar, längtan till skogen

Nu är det sommar, skönt med sol och värme. Hemskt bara att man är så fet. Men det allra värsta är att min fot gör så fruktansvärt ont. Det är som att jag blir tokig orkar inte cykla mkt, det går bra på gymmet. Men ute har jag ingen kraft ork att cykla. Vilket gör att panikångesten är väldigt stark. Sen i Malmö som jag bor i är det alltid en massa vägarbete, det är bullrig stökig stad. Vilket betyder att det tar lång tid innan jag kommer ut ur stan när jag cyklar men så mycket ork har jag inte. Detta gör mig så frustrerad irriterad, så deprimerad ångestfylld. Skulle kunna skriva en del om dödslängtan, självmordstankar. Men det ska jag inte för vissa tror de ska rädda en och ringer till psyk, polis eller något. Vilket är överdrivet. Man måste kunna utrycka att man är trött på detta skitliv, att döden kan kännas som frid ibland, lösning. Och lösning är det för personen ifråga. Det är hemskt för de anhöriga. Emellanåt känns allt väldigt meningslöst. Folk fattar inte men att ha så ont i foten att man har svårt att gå, inte orka cykla är väldigt jobbigt. Jag bara längtar så att komma ur stan. Jag hatar att bo i betonghus, jag hatar att bo i stad. Jag skulle vilja långt ute i skogen, slippa andra. Den 15 juni -15 augusti har jag sommar kort för hela Skåne. Jag ska alltså äntligen få  komma ut i skogen, ut på landet som jag saknat. Har inte haft möjlighet att gör detta sedan förra sommaren. Har inte haft råd, har haft mera ont. Det är så deprimerande. Jag behöver vara i naturen för att må bra. Visst har vi parker i Malmö, men man får inte vara ifred. Och dessutom hör man trafik, det luktar avgaser. Nej tacka vet jag att vara ute på landet, eller i skogen på ensliga platser. Har inte möjlighet att åka till Irland eller Glasonbury  så jag får nöja mig med den vackra naturen i skåne.

Åh bara få komma ut i skogen, måla, teckna. Vad ljuvligt. Kommer även att meditera, göra pathworking. Det blir som privat Gudinne retreat. Anser att sitta därute i skogen i solens ljuvliga värme, höra fåglarna kvittra. Långt från stan, andra människor, oväsen, trafik ger frid i själen. Ja jag skulle ju ta paus från det andliga, Gudinnan. Men känner att jag vill bli bättre, fortsätta som häxa och prästinna, så umgås med Henne så är sommaren bäst eftersom att solen värmen och möjligheten att kunna åka ut i skogen varje dag om jag vill, vilket jag kommer att göra med. Gör att jag mår bättre. Jag kommer troligtvis inte att lämna Henne för gott och då kan jag lika gärna välja den tid som  jag mår bäst att närma mig Henne och magin. Närma Henne låter lite underligt med tanke på att jag känner Hennes närvaro ofta. Jag kommer inte att göra pathworking- meditation varje dag, men någon gång i veckan ute i naturen. Blir väl en del läsande, skrivande mycket måleri och tecknande. Jag kommer att göra yoga varje dag, fortsätta jobba med dbt. Förhoppningsvis ska inläggen jag får på onsdag göra min fot bättre. Kanske man blir fit for fight en dag, känner sig återställd fysiskt som psykiskt. Det är större chans att mår på sommaren än på vintern. För på vintern är det så kallt, så mörkt så trist som mitt inre. Jag behöver solen ljuset. Kan ju låta paradoxalt med tanke på att det är endast Brigid och Lugh som är ljusa av de gudar jag följer. Behöver kanske förklara vad jag menar med mörker, det tycks behövas göra emellanåt.

När jag pratar om mörker som jag hatar, avskyr, det negativa, sjukliga, eviga lidandet menar jag ett själsligt helvete. Kronisk depression, kronisk ångest panikångest. Evig plåga. Det har inte något med mörka Gudinnor att göra. Har ibland tänkt att jag som är så känslig, så svag ångestfylld deppig inte borde vara med Morrigan, Morgan Le Fay, eller Hecate. Men det går bra ändå, skulle nog bli bättre om jag kunde må bättre. Har tänkt att de kanske ogillar min eviga längtan efter sol och värme, ljuset. Ja, jag vet att utan vinter ingen vår och sommar. Alla årstider har sin charm. Men jag älskar våren och framför allt sommaren bäst. Har rädsla över att eftersom jag tillhör Morrigan så efter detta livet är det bara mörker för mig. Jag vill ha ljuset, jag behöver ljuset. Leva evigheter i mörkret. Även om Hennes mörker inte är det själsliga pinan jag skrev om ovan så är det nog ändå tufft, hårt. Inbillar jag mig baserar det på att Morrigan, Morgan Le Fay, Hecate är hårda. Men jag har ju Brigid och Lugh med. Men som sagt detta är vad jag antar och jag är ganska paranoid. Jag vill bara inte lida mer. Är orolig för all karma som väntar mig. Visst låter det bättre med "gör om gör rätt" Istället för Karmastraff. (Ironi) Dock är det precis samma sak att så man sår får man skörda även det man inte minns i detta liv. Saker man har gjort i tidigare liv. Oavsett vad man kallar det, hur man vill se det innebär det lidande, evig pina. Det är så illa att jag inte tror att jag förtjänar glädje lycka i gudarnas ögon, men riktigt så illa är det inte. Det vet jag att jag gör, det har De sagt och jag har gjort flera tarotreadings. Men någonstans har jag väl svårt att tro på det, tro att det finns något gott för mig i livet. Jag har blivit förkrossad, så besviken, sårad, knäckt så många gånger, misslyckats med allt. Vågar inte hoppas, vågar inte tro för om det blir fel igen, jag blir knäckt, sårad igen innebär bara mer lidande. Det orkar jag inte med, vill inte uppleva. Det är inte värt det. Tro mig hade jag vetat som 20 åring att mitt skulle innebära så mycket lidande hade jag sett till att självmordsförsöket lyckats. Visst har upplevt mycket härliga saker har fina minnen och upplevelser. Men det jämnar inte ut sig, det är betydligt mycket mer lidande än glädje för mig.