Mörker 2

En annan del av mitt förrädiska sinne är att jag ibland drömmer idealiserar om hur det var för både de första åren med Morrigan Morgan Le Fay. Det var så mycket bättre då, för jag mådde bättre, jag var så vild, så fri gjorde verkligen vad jag ville. Jag upplevde att Gudinnorna var schysstare mot mig. Magin fungerade bättre. Kanske var jag lite naiv och dumdristig. Testade farliga saker utan att bry mig om konsekvenserna. Nåväl alla har väl varit unga och galna någon gång. Jag saknar även ibland Maria Magdalena, jag följde henne ett par år. då var jag det kontroversiella christopagan. Jag följde henne, Jungru Maria och Hecate och träffade änglana och Artemis med. Det var en speciell besvärjelse jag hade där jag åkallade henne som Black Madonna för lindring healing av psykisk smärta ångest, panikångest, depression.

Under senare år har jag gjort den formeln väldigt sällan för med Morrigan och Morgan Le Fay behövdes det ytterst sällan. Och jag har liknande formler där jag åkallar Morrigan, Morgan Le Fay. Men de senare åren då allt har blivit värre allt har blivit svårare upplever de var tuffare mer stränga mot mig. Jag har svårt att ta det. Jag menar alltså jag har vetat om deras mörka sidor sett det från början. Det är inte det som är problemet, utan det är att ångesten panikångesten depressionen var mer hanterbar och magin fungerade bättre då. Jag läste och lärde mig mycket om magi, örter, kristaller, healing. Det var tider då jag fortfarande hade hopp om livet, hopp om att lyckas uppnå mina mål. Men så rasade allt. Det fortsatte rasa. Min dröm om att kunna höra, gudinnan gick i uppfyllelse. Hon ville ha mig som medium, kanal att jag skulle kanalisera henne. Jag gjorde det med en kompis. Det var spännande, och mera jobbigt. Men det värsta var när jag insåg att mina konstdrömmar aldrig skulle gå i uppfyllelse. Att hon inte skulle hjälpa mig, jag gjorde allt för henne men hon skulle inte ge mig det jag ville ha. Jag fick även veta att jag aldrig skulle bli frisk att healingen av mig skulle ta hela livet.

Att inte få möjlighet att bli framgångsrik konstnär ha en lovande konstkarriär tar jag upp i annan bloggpost, precis som att jag tar en separat bloggpost för prästinneutbildningen. Dessa två var och svåra att hantera men det gick med tiden. Så när livet har varit alltför outhärdligt som igår åkallade jag Maria Magdalena, Black Madonna för formeln jag nämner ovan. Jag inser att det låter hemskt att jag som häxa, prästinna gör det. Ja jag är väl patetisk då som inte klarar oändlighet av psykiskt lidande ångest panikattacker, ja det är fel av mig att söka hjälp annanstans antar jag.  Samtidigt så anser jag att dessa prövningar utsätts för är för grymma hårda. Men som sagt jag kan ha fått allt om bakfoten. Det som har varit värst är ju det man inte kan kontrollera- ångesten det undermedvetna de automatiska tankarna som är så gapiga högljudda samt all fantasier, dagdrömmeri som fått liv genom att man börja tänka att det visst kan vara så. Det sker utan att man är medveten om det. Ju mer jag har gjort yoga, mediterat desto mer medveten har jag blivit om vilka rädslor, tankar som påverkar en, vad som är automatiska tankar, vad är självhat. Just ilska och självhat har jag mycket av som manifesteras på otrevligt sätt. Gjorde automatisk skrift förra veckan för att reda ut vad som är vad, och vad som möjligen kan vara budskap från gudinnan. Jag har ju inte kanaliserat de senaste året då jag har varit sjuk. Det var tufft är tacksam för det som kom ut, det som jag är tacksam för det som kom ut, det som är användbart. Men som med allt annat healing arbete- när man börjar röra i grytan... allt har sina bieffekter baksidor. Det är något jag har svårt att acceptera. Det är jobbigt att hantera men så är det bara.