Gnäll, tjurighet

Allt är så dyrt, det är tufft när slantarna inte räcker till. Det är så mycket man skulle köpa man skulle vilja ha. Men det har man inte råd med, men det stör mig att det är så dyrt att leva. Allt kostar. Priserna bara ökar. Har en dyr telefon Iphone 5 surftiden är minimal och den kostar skjortan. Iphone 4 var mycket bättre innan i alla fall obegränsat med surf. Att allt är så dyrt gör mig så frustrerad och ångest. Jag trodde jag hade gnällt färdigt förra veckan. Men inte då. Det är nog ingen som undrar hur det går med att hålla sig borta från frestelserna då jag är allmänt tvär, sur och vresig. Jag är alltid sur, vresig de första veckorna när jag håller igen.  Jag gör mitt bästa för att inte visa något det är väl mer om man pratar med mig, läser det jag skriver man märker det.

 Ljus i olika färger köpte jag förra gången och örter har jag. Så det fattades bara lite färska bär och juice/vin som för vårdagsjämningen egentligen har jag inte råd med det känns det som men det är väl mer att jag tidvis är väldigt bitter mot gudinnan, ja jag vet fortfarande. Jag är hemsk beter mig illa. Förstå mig rätt, jag har inget emot att be, offra lite saker till Gudarna, göra ritualer. Det är bara väldigt svårt att visa tacksamhet när man fortfarande har så ont i foten att man knappt kan gå. Det är vår, man vill vara ute i naturen gå långa promenader, njuta men det går inte. Det klarar inte min fot. Bara tanken på att inte kunna njuta av naturen, kunna gå långa promenader, till ensliga platser där man kan vara ifred ute i naturen, vara ett med naturen, Gudinnan slippa folkvimlet, slippa andra människor bara vara ifred. Ja jag vet om att jag är antisocial. Det har jag blivit för att folk har varit elaka mot mig. Ja jag vet att det inte är alla andras fel, de människor jag stöter på är oskyldiga. Jag är bara inte road av att vara bland andra hela tiden. Helst hade jag velat bo långt ute i skogen. Det händer att jag helst inte hade levt, pinats så mycket. men nu har jag två missar som jag aldrig skulle överge, de är mina bebisar, ljuset i mitt liv. De får mig att vilja leva, finnas om inte annat för att ta hand om dem.

Allt detta gör mig så tjurig, gnällig, frustrerad på livet, på gudarna på mig själv. Vad har gudarna med detta att göra? Antagligen inget det är bara jag som anser att de borde sett till så min fot är bra, de kunde gått lindra min ångest panikångest men inte då, men offer ska de ha, ja jag är en otacksam skit men när plågorna är så hemska då känns det bittert att lägga pengar, energi på något som behagar dem. Ursäkta men så är det, ja jag vet att med denna attityd lär inget förändras. Det som är så konstigt att innan hjälpte allt med böner, besvärjelser. Det fanns inget det inte rådde på. Men tiden gick och det fungerade sämre, jag har aldrig fattat varför. Visst jag har gjort dåliga saker, folk har gjort hemska saker mot mig men, att mitt liv skulle bli så här. Det känns ibland som om man vill dra på sig t-shirten jag såg en gång i en affär med texten God hates me.  Tro mig så känns det faktiskt, att gudarna hatar mig. Jag vet ju att det inte är så. Däremot så hatar jag mig själv väldigt mycket. Ja ´jag har svårt att älska ens acceptera något så fult avskyvärt så patetiskt värdelöst som jag. Det är så mycket jag inte orkar, kan göra. Jag klandrar inte mina nyfunna vänner för att dumpa mig. Även om jag var hur trevlig som helst och så. De bara slutade höra av sig. Det var visserligen via Facebook men det svider inte mindre för det. Men jag är van nu.