Acceptera livet se det som det är, varken ta bort eller lägga till något. Acceptera allt, alla situationer, allt som sker, allt man känner upplever, allt som finns har funnits utan varken lägga till något eller förneka något. Det är något jag alltid haft problem med. Det är detta att acceptera, leva i nuet, som är kärnan i dbt och mindfulness. Jag är ju en person som inte är förtjust i det vardagliga meningslösa liv, jobba, betala räkningar, det normala vuxenlivet. Jag vill leva, jag vill njuta, jag vill inte vara begränsad av vare sig pengar, förmågor andras åsikter, gudarnas vilja. Jag vill leva en vacker magisk värld där inte plågas, utnyttjas för människans skull. Jag vill vara fri från ångest panikattacker. Acceptera livet som det är, acceptera ens begränsningar ärligt hur kan man göra utan att inte hänga sig själv. Men det är klart man blir ju mycket deprimerad när livet aldrig lever upp till drömvärlden, när man stupar gång på gång, alltid misslyckas. Ja på så sätt är det bättre att acceptera sina begränsningar se livet som det är. Men hur orkar man fortsätta leva vidare, hur orkar man fortsätta kämpa se något värde i livet. Det är en gåta.
Jag har sett gudar, änglar ibland på annat sätt än hur de verkligen är. Det har varit positivt då jag tagit mig tid att lära känna dem sett mer positivt än vad andra kanske gör, litat på min intuition. Satt dem på höga piedestaler. Sen har det varit så med att jag haft svårt för vissa då jag inte velat ha någon annan.
Att orka gå vidare när man mår dåligt, att acceptera livet sina begränsningar är svårt. För mig känns livet meningslöst så. Inte ett liv som är värt att leva. Kan inte fatta att någon vill leva. Men så ser jag solen skina, det börjar bli lite varmare. Det gör att jag känner okej jag ger livet en chans till bara för att jag älskar solen vara ute i naturen. Det är något man kan njuta av oavsett vad som sker i den mån det går. Jag har svårt att se möjligheter, se vad jag kan göra åt min situation. Fast svåraste är faktiskt att hålla modet uppe. Känna tillförsikt i livet. Och göra det man mår bra av. Men det blir väl bättre med tiden. Meditera, be, kommunicera med Gudinnan, Gudarna känns svårt, för jag vill så mycket. Jag vill att de ska förändra mitt liv till det bättre. Jag vill att de ska ge mig ett bättre liv, bra jobb, inget lidande. Men det är för mycket begärt. Jag förstår det nu. Det lilla som kan förändras göra mitt liv bättre ser jag knappt. Ibland, faktiskt alltför ofta det senaste året drar jag fötterna efter mig är halvt om halvt ovillig att göra ritualer, meditera göra något som kan behaga Gudinnan, Gudarna. Smart va? Speciellt eftersom jag någonstans fortfarande hoppas, ber/bönfaller Henne om hjälp. Vilket betyder att jag kryper ynkligt vid hennes fötter, ber om ursäkt en massa. Vill inte att Hon ska vara sur, irriterad, arg eller besviken på mig. Hur länge kan jag bli ursäktad för att jag är sjuk? Jag vill ju verkligen ha en fin relation med Henne som jag hade förr. Vill att Hon ska förändra mitt liv. Ja, jag vet att jag måste göra allt själv suck. Hon kan bredvid mig, har jag tur bär hon mig lite, håller mig i handen. Jag har långt kvar innan jag kan acceptera allt, se saker som de är ändå vilja leva. Ändå kunna förändra se något positivt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar