Gudar, änglar

Som jag har nämnt i tidigare inlägg angående manliga gudar och har jag tänkt ta upp det i separat inlägg. Det ska jag göra här. Det må vara underligt och annorlunda i era ögon. Då får det vara det då. Om det irriterar någon att jag skriver om änglar så ber jag om ursäkt för det, vet att det är halvt om halvt är inte är så okej bland hedniska. Det är väl olika hur man förhåller sig till dem , hur man ser på dem. För mig har änglarna alltid varit schyssta, hjälpsamma, beskyddande guider. Innan jag följde Gudinnan, var enbart hennes så var jag med änglarna gjorde ängla magi, angel wicca. Det var härligt. Jag lärde känna vissa lite bättre som Ärkeängel Mikael, och Ärkeängel Jophiel. Brukade be, meditera måla med dem. Jag blev allt mer förtjust till och med kär i Mikael. Han var så underbar, så snäll, så schysst. Visionerna med honom var ljuvliga. Man kan nog säga att jag var helt beroende av honom ett tag, han var solen, livet, kärleken för mig. Med honom var jag tuffare vågade mer, träffade andra gudar. Varför vågade jag inte det om jag inte höll Mikael i handen det är för att jag har alltid varit mobbad, utstött, jag är konstig folk tycker illa om mig utan jag ens behöver ha gjort något, vilket gör att jag aldrig har utgått från att gudar eller änglar, gudinnor tycker om mig vill mig väl. Det tog tid innan jag litade på Mikael med. Det jag älskade mest med Mikael var att jag så fri, han försökte inte styra mig, bestämma över mig. Som jag uppfattade att andra änglar, gudar gjorde då. Hur mycket de verkligen styrde, bestämde över, kontrollerade mig och vad som jag trodde vet jag inte. I vilket fall som helst så blev jag mer och mer intresserad av magi aktivt. Lärde känna Tor och Apollo lite dvs jag åkallade dem, mediterade gjorde någon ritual. Det var härligt. Jag gillade det mycket även om jag kände mig lite blyg för dem. Men uppfattade att de ville mig väl. När jag höll mycket på med ängla magi, mediterade över änglarna väcktes mitt intresse för mörkare änglar som Lucifer. Det var vilt, farligt, spännande. Levde ut lite fantasier där. Det var nog inte så hälsosamt. Jag vet att Mikael kastade ut Lucifer emellanåt när det blev för bra. Det kändes så i alla fall. Mikael är så himla vacker schysst.

Men allt har sitt slut även min relation med Ärkeängeln Mikael som jag älskade så högt. Vad jag har förstått så lämnade han mig för mitt eget bästa. Eftersom att jag var så beroende av honom. Jag behövde väl gå vidare. I den vevan började jag följa Morrigan, hon kallade på mig. Det var hårt att vara utan Mikael fattade inte hur han kunde lämna mig. De första 5-6 åren var jag endast med Morrigan. Sedan såg jag åter igen Tor och Apollo men det var inte som förr. Någonstans kände jag att om jag inte fick behålla min bästa vän Ärkeängel Mikael, oavsett om han lämnade mig för mitt eget bästa. Så ville jag inte ha något med andra manliga gudar. Jag var inte så trevlig, inte så intresserad. Var inte rädd för att säga att de var inget mot Mikael, ja jag jämförde alla med Mikael i mina ögon höll ingen manlig gud måttet. Träffade Cerunnus, Odin vid något tillfälle. Det var okej men jag upplevde de för auktoritära. Som jag brukade säga om jag vill ha någon dominant auktoritär domderande gud hade jag stannat hos Jesus. (Ja, jag vet att det är olika gudar, olika religioner, men syftar mest på personligheten i guden. Sen kan denna auktoritet, domderande vara kärlek. Men jag var inte intresserad och hade länge svårt att se det någon gud sa som annat än en order. Eftersom att jag gör vad jag vill dvs lyder inte, tog rädslorna lätt över. Detta betydde ju även att jag såg goda råd vägledning som order. Det blev fel och jag ja var inte speciellt intresserad. Jag ville vara fri, komma och gå som jag vill inga frågor, inga krav. De gudar jag var något intresserad av att träffa var de som hade liknade egenskaper dvs SolGudar eller Tor. De var tålmodiga, inte krävande utan var för mig som änglar. Det hjälpte även att när jag senare om åren träffade Ärkeängeln Mikael att han uppmuntrade kontakt med andra gudar han gjorde klart för mig att han inte skulle bli min igen. Det kvittade hur mycket jag tiggde och bad om att han skulle komma tillbaka. Han var stenhård mot mig.

Sedan dess har han kommit och hälsat på ett par gånger om året. Saknaden och längtan efter honom har minskat med åren. Dock älskar jag honom för evigt. Han har hjälpt mig mycket i alla år. Genom att få mig orka komma vidare. Se livet lite ljusare. Han har ju även i meditationer, astralresor tagit mig till andra gudar så vi har fått reda ut problemen, dock var jag mindre förtjust i det. Då vill vara själv med Mikael, men jag vet ju att det var för mitt eget bästa. För en 3-4 år sedan började jag göra magi med Cernunnus, och Oden det fungerade väl bra, vi gjorde en del astral resor jag bad om deras välsignelse och hjälp i vissa besvärjelser. Det gick bra speciellt med tanke på att jag har noll tillit på dem. Men jag hade kompis som åkallade dem regelbundet ville inte vara sämre, ville ju inte låta rädslorna styra. Dessutom så tenderade jag fixera mig vid Lucifer annars.  Det var bra att få annat att tänka på. Fokusera på annat. Som med Oden var det själva magin jag fokuserade på. Energier. Med Cernunnus var det mycket natur och djur. En viss del healing har ju varit med. Dock triggas min ångest panikångest väldigt lätt, det var värre innan. Så det är tufft. Och jag var dessutom  väldigt paranoid, så det krävdes inte mycket för att det skulle bli för mycket för mig missuppfatta saker. Så det blev att jag undvek dem, var bara med Tor dvs jag åkallar honom om torsdagen, mediterar. Cernunnus kommer fortfarande och hälsar på ibland. Det är ju snällt att han lägger tid energi på mig fast jag aldrig har bett om det. Han verkar ovillig att lämna mig förgått det kan störa mig för jag hade fortfarande hellre velat ha Mikael.