Jag har alltid varit mobbad, utstött ansetts vara annorlunda utan jag ens behöver yttra mycket kan folk gadda ihop sig mot en. Det kan räcka med att jag finns. Inget ovanligt för många människor. Det var värst i grundskolan det var ett rent helvete varenda dag. I arbetslivet har det varit bra platser och dåliga. Tyvärr mer av det dåliga och jag kommer ut i dålig dager. Trots att jag alltid har gjort mitt bästa, skött mina arbetsuppgifter, varit lojal, punktlig. Vissa blir aldrig nöjda, det är inte bra nog, inte snabbt nog. Fine! Men att prata skit om mig säga saker som gör svårare för mig få jobb, får nya potentiella arbetsgivare att inte ens vilja ge mig en ärlig chans, är väldigt lågt. Det kvittar vad jag säger, det är sällan jag får en chans. Som om det inte vore svårt nog att att få ett jobb.
Till och med usla skitjobb som är så trista meningslösa är svåra att få de senaste åren. Jag är utbildad bagare och konditor. Gillar att tillverka olika saker med händerna. Men som så ofta har jag fått höra att jag inte duger, att jag inte är bra nog, att jag inte är snabb nog. Det har knäckt mig gång på gång. Bara tanken på att åter jobba någonstans ha piskan över sig känns så hemskt panikångesttriggande. Men det är ju så viktigt att jobba så man får ju fortsätta söka. Och ja självklart kan det ju hända att man kommer någonstans där folk är schyssta och uppskattar det man gör. Dock i denna stressade värld med så högt tempo finner jag det föga troligt. Det folk inte verkar fatta är att man blir så knäckt när man får höra att man inte duger, inte är snabb nog aldrig bra nog. Många arbetsgivare är elaka, hårda, okänsliga. Kollegor arbetskamrater kan vara väldigt elaka de med.
Det är så enkelt att påstå att man borde vara stark inte ta åt sig, inte bry sig, bara jobba göra sitt bästa vilket ska vara så som chefen vill ha det. Om man knäcks, blir sårad av andras ord anses man vara svag. Att man får panikångest, blir deprimerad, blir lite hysterisk, nojig är på grund av andras beteende. Men absolut det är mig det är fel på det är jag som är sjuk, skadad i själen, i huvet. Det är jag som inte pallar trycket. Har inte jobbat på ett år, varit arbetslös. Det förvånar mig att jag inte blivit bättre var i ett uselt skick när jag fick kicken från det andra stället. På många sätt var min gamla arbetsplats perfekt. Bra lön, mycket ensam arbete. Det fungerade utmärkt tills min chef inte höll inne med sina elaka kommentarer personliga påhopp. I början var det sällan det hände, men med tiden blev det allt oftare jag fick höra hur dålig, värdelös jag är. Att jag borde vara tacksam över att vara där, över att han ville ha mig i sitt företag som bagare, konditor.
Igår var jag på intervju på ett stort konditori i stan. De kraven han ställde på sina anställda var värre än det jag haft på förra stället. Han kanske inte skulle komma med personliga påhopp om hur värdelös man är man han sa direkt att jag inte dög att jag inte var bra nog. Det gjorde ont. Jag blev ställd som alltid när någon säger elaka saker. för någonstans känns det som om jag inte har rätt att försvara mig, vad ska man säga? Allt man säger vänds emot en. I vilket fall som helst så fick jag inte jobbet. För ett par dagar sedan var det en annan intervju jag var på. Det jobbet fick jag inte heller. I flera dagar har jag knappt kunna existera mer än göra det nödvändigaste, ångesten varit så fruktansvärt stark. För det känns jobbigt att möta nya människor, bli bedömd aldrig vara bra nog. Värdelös är vad jag är i deras ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar