Ångest, paranoja över kanalisering

Jag har så mycket ångest, så mycket panikattacker. Är så känslig för kritik, klander. Panikångesten är så stark. Innan när jag höll på med kanalisering är det vissa guider och gudar som har varit hårda mot mig. De kan ha sagt det de sa i bästa välmening, men det gör inte mitt lidande bättre. Att få veta att man förtjänar allt jag har fått uppleva, all mobbing, misshandel mm. Att det var mitt karma läxa. Det har gjort mig knäckt även om det är över 10 år sedan jag hörde det så är det fortfarande hemskt. För det ger mig en känsla, en fruktansvärd känsla av att jag inte förtjänar lycka, glädje. Att om jag uppnår något, är lycklig tas det ifrån mig och det får mig att inte vilja kämpa över huvud taget. Är jag så hemsk att jag bara förtjänar lida, plågas låt mig få dö då. Fast det hade väl varit barmhärtigt. Detta att få höra att man förtjänar lida, måste leva igenom lidandet är så hemskt. Det ger mig en känsla av att alla gudar, guider hatar mig, ser mig som något så uselt så värdelöst att det inte förtjänar någon lycka alls, inte förtjänar må bra alls. Det värsta är ju också att det inte finns någon väg ut, det kvittar hur mycket offer man ger, hur mycket böner man ber, hur mycket man tigger om nåd så förändras inget. Lidandet minskas inte, livet blir inte bättre. Karma läxorna försvinner inte.

Okej fine, jag kan ha varit en riktigt ond häxa i tidigare i ett tidigare liv-har haft tidigare livs minnen från det. Men det finns folk som är mycket värre än mig som har gjort mycket mer skada än vad jag kan ha gjort som ond häxa för 400 år sedan. Men det verkar som om det är okej att göra mig illa, plåga mig men jag har inte rätt att försvara mig. Jag kan stå för att gick för långt som ond häxa, annars hade jag väl inte blivit ond. Om det är sant eller inte vet jag inte. Oavsett vad så finns det mycket värre människor än mig både som lever nu och som har levt tidigare. Ta bara alla mördare, våldtäktsmän, pedofiler, djurplågare, tjuvskyttar, skogsskövlare för att nämna några. Men de får inget karma straff, karma läxor. Men jag hoppas att jag har fel. Har även haft en tidigare livs minnen där jag var prästinna för Gudinnan det var fint. I det liv som var innan detta var inlagd på mentalsjukhus blev gruppvåldtagen. Har andra tidigare livs minnen som jag har fått. Dock stärker det känsla av att jag inte tillåts lycka glädje. Jag är bara till för att lida. Jag är så paranoid emellanåt att det lilla jag har ska tas ifrån mig, att gudarna, guiderna är ute efter att knäcka mig, krossa mig igen. Jag är ganska säker på att om jag haft förhållande med någon att jag blivit misshandlad till döds. När hemska saker hänt mig har jag ibland tänkt undrat om guiderna, gudarna är nöjda. Om karma läxorna är över. Om jag har lidit tillräckligt. men sådan hemsk attityd jag har gör det bara värre för mig. Jag är hemsk, jag ifrågasätter. Protesterar, tjafsar vilket knappast gör det bättre utan bara värre. Jag är så ångestfylld över vad jag ska få höra av gudarna, så ångestfylld,  rent utsagt panikslagen, paranoid över vad de ska göra med mig. Att lyda har inte gjort det bättre heller. Jag är helt patetisk, jag önskar verkligen jag kunde bara vifta bort det om jag hör hemska saker som för 2½ år sedan när jag fick en kanalisering av en kille som kanaliserade Cernunnus. Det stod där om min ångest, panikattacker och att det skulle förbli så länge jag levde, jag skulle fråga gudarna be om nåd utan att få det. gissa om jag var knäckt efter det. Än idag är jag det. Jag är så rädd så ängslig, så panikslagen, rädd för att det är så, att det aldrig blir bättre. Jag har ifrågasatt både Cernunnus och killen som kanaliserade men ingen av dem verkar se det hemska förstå hur hemskt det är för mig.

Men det lär väl pågå hela livet och de nästföljande liven. En anledning till att jag inte tagit mitt liv är just att jag är rädd att jag kommer tvingas genomlida samma helvete som i detta liv. Det vill jag inte. Jag bara önskar och hoppas att det blir bättre för mig.