Jag har alltid velat bli framgångsrik konstnär. Men det blev inte så jag är så kass. Jag gick en förberedande Konstskola. Det var olika kurser där som fri konst, grafik, kroki, måleri, foto och skulptur, konsthistoria, film. Jag har alltid varit bäst i klassen på att teckna måla tills jag kom dit, då var jag sämst istället. Det var hårt. Känslan av att vara sämst, kritiken gjorde att jag blev hämmad. Jag försökte i flera år komma in på konsthögskola alternativt konstfack. Men det blev inte så. Jag var inte bra nog. Jag dög inte. Det gjorde mig så deprimerad. En dag några år senare insåg jag att aldrig skulle komma in. Det var inte gudarnas vilja. Än i dag så många år senare har jag svårt att förstå, för jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå att han som jag älskade mest, gjorde allt för utan att ens protestera nekade mig det jag ville ha. Jag betydde inte mer än någon annan, dvs jag upplevde att jag inte betydde något. Jag var så sårad så ledsen att jag gav honom ultimatum att om han ville mig kvar så sett till att jag kommer in på Konsthögskolan. Det var det sista året jag sökte in. Naturligtvis kom jag inte in. Han försökte förklara, men jag vägrade lyssna. Jag lämnade honom förgått. Egentligen hade jag redan gjort det men älskade honom och trodde att eftersom han älskade mig med att han ville att jag skulle komma tillbaka ge mig det jag vill ha. Det tog 10 år innan jag förlät honom för att han inte fick min högsta dröm gå i uppfyllelse. Min kärlek vändes till hat och förakt.
Under ett par år varken målade eller tecknade jag. Det var som om jag var död inuti. Jag gjorde magi, var med mina nyfunna vänner Morrigan och Morgana Le Fay. Med det menar jag att jag gjorde mycket ritualer, magi experimenterade med örter. Var ganska vårdslös med mig själv. Några år senare fick jag en ny kompis som var konstnär hade gått på konsthögskola och följde Morrigan. Sakta men säkert kom jag tillbaka till konsten. Vi tecknade målade, hon var ju mycket skickligare bättre än mig på framför allt på teckning. Hon erbjöd sig att hjälpa mig ge mig privatlektioner. Detta pågick i ett par år. Utvecklade mig mer och mer i fantasykonsten, precis som innan gjorde jag min mörka änglar, även alver, älvor, natur ,djur, enhörningar och gudinnor, gudar i mitt måleri. Tyvärr har jag aldrig lyckats bli riktigt bra på vare sig göra ansikten, vingar eller päls. Jag har haft ett par utställningar, inte många som kommer och tittar ingen vill köpa något. Så man kan se på olika sätt folk förstår inte min konst jag är för annorlunda, jag är verkligen kass ingen vill min kost.
Jag vill nog se det som att det är det första som är rätt. Oavsett vilket så har jag gjort mycket magi för att bättra på min konst bli bättre på att måla teckna, har målat och tecknat jätte mycket. Gjort magi för att få framgång få en bra givande konstkarriär. Har tiggt, bönat mest Gudinnan om att hjälpa mig. Det mesta jag målar är ju till hennes ära. Jag till och med gått med på att kanalisera vara hennes medium. För mig fanns det inte att hon inte skulle vilja det samma. Men så var det inte. Det tog mig flera år att förstå inse att inga böner, bönande, hur mycket än var tillags, gjorde som hon ville kanaliserade när hon önskade det skulle göra att jag blev riktigt bra erkänd konstnär, få an bra framgångsrik konstnär. Jag är och förblir en förlorare. Jag förstår det är inte värt att ödsla tid, energi på att hjälpa mig, låta mig få det bra. Men att ta det som jag kan erbjuda, det man använda går bra. Jag målar och tecknar fortfarande men ofta känns det som att glädjen gnistan är borta. Jag har min konst på några konstgalleror, vilket jag borde uppdatera mycket oftare än vad jag gör nu. Så min konstnärssjäl överlever men det är knappt. Okej jag borde vara glad och tacksam över det.
Återigen är det med det där att acceptera livet saker som de är. Hur ska jag orka vidare och varför ens bry sig om att fortsätta. Men trots allt så älskar jag mitt måleri, jag älskar konsten, det är mitt liv passionen. Men det är hårt att leva. Hårt att fortsätta trots att ingen bryr sig om ens konst, ingen vill köpa. Lika hårt det kan kännas som att följa gudarna ha något med dem att göra överhuvudtaget när mitt liv inte blir bättre. Ska väl nämna att jag alltid har känt att de uppmuntrar mig, min konstnärlighet. Och de verkar gilla min konst. Känner ofta deras närvaron då, och kan ibland råka gå in i konstnärsmaterial affärer som har erbjudande på bra produkter. Jag får ofta konstnärsmaterial i present av människor i min omgivning. Det jag har missat och som tagit mig många år att förstå är att inget av det betyder att jag blir framgångsrik konstnär att folk vill ha köpa min konst. Framgång och lycka är inte för alla i denna värld. Det är bara vissa som får del av kakan vi andra får nöja oss med smulor om ens det. Det är verkligen svårt att inte göra det värre genom att se det som att gudarna delar ut framgång, favoriserar visa, låter de få allt de vill ha. Livet är verkligen orättvist. Vissa får allt, får vad de vill ha verkar inte sätta värde på det vissa andra som jag skulle sälja min själ, ge mitt liv för att få lycka framgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar