Prästinna 2

Det känns så hemskt att man så lätt och alltför ofta valt att lyssna på ångesten, rädslan än Henne. Visst Gudinnan är tuff, kan vara väldigt sträng, hård men det är skillnad på att vara det och sadistisk, grym. Ja hon finns i ens fasor, mardrömmar, rädslor fast hon skapar dem inte lika lite som hon skapar ens rädslor, andra nojjor, panikångest, ångestattacker. Däremot kan hon trigga dem, dra upp det i ljuset så att man tvingas att möta det gång på gång. Det är så lätt att glömma det man lär sig, glömma att det som sker det oförklarliga, det jobbiga, att Hon tvingar en att möta det för att man ska komma vidare, inte för att pina en. Challenges, utmaningar är till för att man ska växa inte duka under. Jag skäms också mycket över mitt beteende mot Gudinnan, är så anklagande, tjurig och bitter. Är tidvis så ovillig att lyssna, lyda ens göra något Hon kan gilla. Det är som att jag glömmer att jag faktiskt gillar det med. Så därför gör jag alltid månritualer, sabbats ritualer försöker göra morgon ritualen varje dag. Gör även min magi, formler. Det känns konstigt ibland speciellt när jag har sån ful attityd, så stor i mun. Samtidigt så klarar jag inte av att bara acceptera saker, se saker som de är. Och ja det händer att jag känner att jag inte vill ha med dem att göra mer. Vilket brukar leda till att jag har hemska skuldkänslor över hur jag kan bete mig så, hur jag kan svika mina löften till Henne, ens överväga att lämna Henne. Det gör att jag kryper vid hennes fötter lovar bot och bättring. Att jag aldrig mer ska bete mig. Vilket jag aldrig håller. Jag blir så trött på mig själv, mitt skadade störda psyke.

Okej nu när jag är mer medveten om mina automatiska tankar, omedvetna tankar känslor, mina rädslor vad som triggar mig, ökar ångesten. Undviker jag lova något, undviker även att vara alltför bitter, kritisk, hatisk när jag försöker be, meditera. Försöker fokusera på något positivt, ritualens syfte mm. Det är väldigt jobbigt emellanåt. Men det är värt det. Och jag tror att Gudinnorna uppskattar det med. Det är lättare och trevlig att vara med mig, kommunicera med mig. Det känns ju också som att jag kan be om deras välsignelse och hjälp när jag behöver det. Jag vet dock om att Gudinnan hjälper mig där hon finner det nödvändigtvis när jag ber om det. Jag vet att hon håller koll på mig. Det känns betryggande. Jag har problem med att vara medium, kanal då jag tenderar att fixera mig vid att ångesten, panikattackerna ökar, vad jag ska få höra. Ofta vill jag inte ens göra det samtidigt som jag inte vill något högre än att höra henne, prata med Henne. Det är jobbigt att urskilja vad som är från henne och vad som är från mig. Det kan faktiskt vara väldigt jobbigt men det får jag väl ta. Dock är det väldigt frustrerande och med åren har blivit mindre okej men det är ju för att ångesten blivit värre, panikattackerna har blivit värre.

I mina löften till Gudinnan när jag blev hennes prästinna så var jag våghalsig. Jag gav mig själv helt och hållet till henne, med hull och hår utan förbehåll. Jag är hennes att bruka som hon behagar. De senare åren har jag haft problem med detta. Då jag är rädd för vad det betyder, att jag är hennes förgått. Att jag är träl, livegen. Och som för att göra det hela mera komplicerat så har träffat på vissa människor som kallar sig "Godslaves" slavar till  någon Gud, Gudinna. I mina ögon att vara ägd, vara någon slav är mycket negativt, jag föreställer mig hur stackars slaven blir plågad, torterad, utnyttjad, utlånad till alla gudar, flera gudar. Slaven har inga rättigheter inget värde är bara till för att tjäna, lyda hedra sin ägare. Det finns ingen räddning för slaven varken i detta liv eller i nästa, det är kört. I princip är det ju så illa att om guden skulle typ våldta, sadistiskt plåga förnedra slaven är det ingen som  skulle bry sig. Man behöver väl bara gissa en gång för att se vad jag finner för orsak till min misär, mina misslyckanden, precis det är för att jag är Hennes slav, det är därför för att Hon är så hård mot mig. Att jag av den anledningen aldrig kommer ut i ljuset, att jag fördömd, dömd till evig pina. Jag upplevde kände detta redan som kristen i för sig med att jag var hans slav. Det var bara inte så specificerat som nu. De som kallar sig Godslaves verkar vara som vem som helst, lyckliga glada, har bara mer stränga order, mer disciplin. Vissa blir väl straffade med. Men de påstår att dessa gudar som äger dem, har dem som slavar behandlar dem väl. Det tror jag inte på. Det är ju inte så att dessa stackars slavar skulle våga säga sanningen. Slavar är ju bara till för att plågas utnyttjas förnedras. Och om det nu är så att dessa gudar verkligen älskar bryr sig om dessa slavar. Är det ändå fel att ha slavar. Det som förvirrar och skrämmer mig förutom att jag tror att jag är detta, Godslave gudaslav är att jag inte vill vara det, jag vill fly långt bort, för jag vill inte ha med någon att göra som har slavar. Jag är rädd att mina löften då jag gav mig till henne, mitt liv i hennes händer att jag då gett upp min frihet, rätten till mitt eget liv.

Jag hoppas verkligen att jag bara är väldigt paranoid låtit rädslorna fruktan för detta få mig att tro att jag är det. Annars lär det vara kört. För jag vägrar fullständigt att vara slav, livegen träl. Jag har redan svårt nog att se mig som tjänare. Jag kan tolerera det, men de får inte lov att kalla mig för det. Jag bryr mig inte om jag är stor i käften. Jag har också rättigheter anser jag. Jag förtjänar att må bra, vara fri. För mig är det så hemskt om det skulle vara så att jag är någons slav, det är redan illa att vara tjänare. Att vara slav ja då är det kört, ja då finns det inget hopp, inget ljus. Ingen lycka, glädje annat än när hon tillåter det och som jag beter mig lär det bli aldrig. Om jag är det så hatar jag henne. För jag kan inte älska ett monster som har mig, andra som slavar. Det bara är så. När jag har frågat henne har svaren varit tvetydiga. Och när jag har frågar Henne genom andra har jag fått nekande svar. Men jag vet inte de jag har frågat kan ju ljuga för att skydda mig. Eller är det bara jag som är besatt har vanföreställningar emellanåt. De går ju ut på samma-alla är elaka mot mig, de vill allihop skada, plåga förneda, pina mig. Gudarna är inga mobbare.